Att älska ett land man inte längre kan leva i
Martin Gelin kunde ha smällt mer i dörren när han lämnar USA
Uppdaterad 08.41 | Publicerad 05.00
”Men handlar inte rätt mycket av livet om att hitta lite vackrare platser att vara deppig på?”, skriver Martin Gelin i första delen av ”Imorgon är jag långt härifrån”. Under drygt två decennier har han bott i och rapporterat från USA och det här är en bok som bland annat handlar om hur han och hans fru kom fram till att de skulle lämna New York till förmån för Paris.
I inledningen av boken skriver han ”jag har alltid känt att min tid här är begränsad” och det träffar mig, som också bor i USA, rätt i hjärtat. Det är så lätt att snubbla här, landa i rännstenen och aldrig komma upp. Bara tanken på ett vettigt Europa som väntar där borta kan vara en tröst när allt är för jävla galet i USA (och de senaste fem–tio åren har bjudit på många sådana tillfällen). Jag förstår att man inte vill uppfostra ett barn här.
I några kapitel porträtterar Gelin författare och estradörer som Zadie Smith, Don DeLillo och Fran Lebowitz och då försvinner han själv lite. Där saknar jag en tydligare dialog med de inledande resonemangen och jag hade gärna haft mer Martin och mindre literati.
För det är den del som handlar om Martin Gelin själv som är bokens starkaste. Hans kärlek till USA och framför allt hemstaden New York är smittande, jag skulle vilja älska USA så mycket. Samtidigt saknar jag en lite mer kritisk blick på den stad som står i centrum. New York-romantiken är total och de dilemman som kopplas till Gelins egen sociala verklighet plockas inte isär lika elegant som de som rör landet i stort. Är det verkligen så att ”New Yorks smartaste människor tillbringar åtta år på Harvard och Princeton med att studera hela världens samhällsmodeller och transfereringssystem, för att sedan hamna på en tankesmedja där de skriver ambitiösa rapporter om subventionerad barnomsorg?” Eller är den myten en bärande bjälke i det ideologiska bygge som leder till den hets om dyra privatskolor och Ivy League som han flyr?
Det går aldrig att slappna av helt i ett land där en förlossning kostar 52 000 dollar
Texten känns ibland som en dragkamp mellan den analytiska journalisten och den storögda utvandraren. Den ena sticker hål på den amerikanska mytologin, den andra investerar i den. Det är inte ointressant. Kanske ska en bok om att känna sig tvungen att lämna en plats som man fortfarande älskar befinna sig i det spänningsfältet. Lämnar Martin Gelin USA för att själva demokratin håller på att gå sönder eller för att hans familj inte kan konkurrera med uppblåsta elitfamiljer i Park Slope? Kanske lite av varje? Det går aldrig att slappna av helt i ett land där en förlossning kostar 52 000 dollar. Även om försäkringsbolaget tar hand om räkningen så har man sett summan, tänkt tanken. Den svindeln kan jag verkligen relatera till.
Martin Gelin skriver att han inte flyttar för att staden har förändrats – han älskar alltjämt New York – utan för att USA i stort vägrar att förändras. Men är det oss han försöker övertyga, eller sig själv? Fran Lebowitz säger hon att hon trivs så bra i New York på grund av den höga koncentrationen arga homosexuella. Själv ser jag att arga homosexuella vänner drivs bort till Philadelphia där hyrorna är lägre. Precis de konstnärssjälar som format det New York som Martin Gelin älskar, försvinner från staden.
”I en reaktionär tid, när nationalism och antidemokratiska idéer erövrar offentligheten, är storstäderna fortfarande det bästa motgift vi har mot intolerans”, skriver han. Men vad händer när de som utgör det motgiftet inte har tillgång till staden, när det inte finns ens en garderob, eller en vindsvåning att dela med tre andra (som Lebowitz pratar om) till ett rimligt pris?
Jag håller med Martin Gelin om att det inte går att dödförklara New York, eller staden som sådan – men att den urbana jordmånen har blivit en annan kommer onekligen att påverka vad det är som gror. De stora gentrifierade städerna har förändrats, är fortfarande under förändring, och Fran Lebowitz är en relik från en annan tid. Hennes liv är inte längre en möjlighet. Så kärleksförklaring i all ära, men när nu Martin Gelin och New York separerar efter 23 år så hade jag kanske jag önskat mig lite mer bråk och smällande i dörrar.
