Stephen King har krigat mot mobbare i 50 år
Numera är det mest Trump-anhängare som är skurkarna
Sverige är det land som har flest Stephen King-läsare per capita efter USA. Vad det beror på att vårt lågmälda granskogsfolk fastnat så för hans maximalistiska skräck vet nog varken gud eller hin håle. Kanske på ovanligt ambitiösa förlagssatsningar. Kanske på det stora King-sällskapet Följeslagarnas verksamhet. Oavsett borde det finnas ett särskilt intresse för att hans debutroman ”Carrie” fyller 50 år i år.
Själv läste jag berättelsen om den telekinetiska Carrie White i yngre tonåren och minns den som ett utdraget blodbad. Eldslågorna som dansar på väggarna, elledningar fräsande som spottkobror, var vad jag kom ihåg. Men när jag återvänder till boken upptäcker jag att den är sparsmakad. Den enda riktigt brutala scenen är inledningen när Carrie upptäcker att hon har fått mens i skolduschen och klasskompisarna kastar tamponger på henne. Elaka blickar som lyser högtidligt, tampongen fastsmetad i Carries könshår. Det är en lysande scen – enkel som ett skillingtryck, elegant utförd som ett träsnitt.
Scenen påminner mig också om hur mycket av författarskapet som sitter redan i debuten. King har i 50 års tid fört ett litterärt krig mot Amerikas skolgårdsmobbare. ”Folk blir inte bättre, bara smartare” säger Susie – en av de flickor som kastat tamponger på Carrie men sedan ångrar sig. De hittar bara på mera raffinerade anledningar att plåga. 1974 var det privilegierade slynglar i ett skenheligt religiöst USA han gav sig på. 2024 är hans skurkar mestadels Trump-anhängare, i ett land som inte längre tar hand om sina fattiga och svaga.
Kings humanism är på så sätt en litterär teknik
Själv har jag länge funderat på varför man upplever King som en så empatisk författare. När jag läser ”Carrie” inser jag att det hänger ihop med hans komplexa porträtt av obetydliga bifigurer. Som – märkligt i sammanhanget – ofta tas av daga kort efter att deras livshistorier rullats ut. Som mobbaren Chris pojkvän Billy, med låg intelligens, endast fyra vänner, som kompenserar mindervärdeskänslan genom att ha en flott tjej. När han stjäl grisblodet som ska hällas över Carrie på balen gör han det för att hans människovärde hänger på att vara Chris till lags.
Många har nog undrat varför King bemödar sig om att skapa sådana fylliga figurer – för att i nästa stund lustmörda dem. Är det inte slöseri med … läsarens energi? Men då har man missförstått kärnan i Kings författarskap. Alla hans karaktärer får nämligen förståelse – men inte förlåtelse. Kings humanism är på så sätt en litterär teknik. I ”Carrie” börjar han utveckla den – lite trevande – för att fullända den på 80-talet, i sina två mästerverk: ”Jurtjyrkogården” och ”Det”. Denna humanism, mer än monstren i garderoben, är den verkliga förklaringen till Kings framgångar.
