Lyssnade 500 timmar på en Läckberg-bok
Nu erkänner bokförlagen krisen för den tryckta litteraturen
För tre år sedan skrev jag en kommentar på den här sidan om ljudboksboomens konsekvenser. Bakgrunden var att bokförsäljningen minskade, med undantag för strömningstjänsterna som ökade kraftigt. ”Det är dåligt för författarna, som får mindre betalt, det är dåligt för den fysiska bokhandeln, som inte får del av intäkterna, och framförallt är det dåligt för alla som betraktar litteratur som något annat än lättsmälta deckare att somna till.”
Reaktionerna blev rätt starka. Det påstods att jag hade fått alla fakta om bakfoten, att jag var elitist, att litteraturen minsann alltid har varit muntlig, att ljudboken var ett draglok för hela litteraturen, och så vidare. Jag replikerade, men det var en ojämn kamp.
Tre år senare kan det vara lagom att fråga sig hur det då har gått. Jo, till och med förlagen själva talar numera om kris. I DN är förlaget Ordfronts chef Pelle Andersson upprörd över att hans fackböcker inte längre säljer. ”Varannan fysisk bok som såldes 2003 har försvunnit från marknaden 2023”, konstaterar Svante Weyler i samma tidning. Under samma period, tillägger han, har Sveriges BNP vuxit med 50 procent. Varför talar ingen om detta?! Ja du, Svante. Vi var några som försökte.
Men varför så pessimistisk? Kommer inte ljudboksformatet, som en litteraturvetare förutspådde, att ge upphov till nya kreativa former av litteratur? Blir inte barn som lyssnar på ljudböcker bättre på att ”urskilja berättarstrukturer” som en annan litteraturvetare menade? Hoppas kan man. Eller också kan man läsa Karl Berglunds studie ”Reading audio readers: Book consumption in the streaming age”, en bok baserad på Storytels lyssnarstatistik. Berglund vet med andra ord ganska väl, bortom önsketänkandet och det anekdotiska, hur lyssnandet faktiskt ser ut.
Han är en försiktig forskare, men vågar sig ändå på prognosen att litteraturen håller på att delas upp i två helt skilda kretslopp: en tryckt litteratur, och en strömningsbaserad ljudande. Den förra, och nu sufflerar jag Berglund, kommer sannolikt att leva vidare ungefär som i dag, om än i allt mindre upplagor, med allt mindre inflytande. Den senare kommer att bestå av snabbproducerad romance och deckare, med rak handling, gjorda direkt för ljudmediet. Enskilda ”böcker” har, som Berglund visar, föga värde på strömningstjänsterna; det är bokserier med ett återkommande persongalleri som gäller.
Många lyssnar på samma bok om och om igen
Det mest intressanta med Berglunds bok (recenserad här på sidan av Petter Lindgren) är kartläggningen av olika lyssnarmönster. Inte oväntat är det många som lyssnar på kvällar och nätter. Sleep timer-funktionen är populär. Många lyssnar på samma bok om och om igen. En lyssnare ägnade 500 timmar åt en roman av Camilla Läckberg. ”Folk verkar återvända till välkända och välbekanta historier för tröst och sällskap.”
Nej, det är inget fel med Läckberg, eller med att folk är kreativa när det gäller att hitta metoder för att somna. Jag menar bara, precis som för tre år sedan, att den här utvecklingen har uppenbara avigsidor. I alla fall om man anser att litteraturen – som konstform och som medium för avancerat tänkande – och läsandet – en specifik akt som skiljer sig från lyssnandet – är viktiga för samhället.
Man kan fråga sig varför ny teknik alltid anammas så okritiskt i det här landet. Vurmen för strömningstjänsterna påminner om det framgångsrika lobbandet för digitala verktyg i skolundervisningen. 2013 skröt Folkpartiets partiledare Jan Björklund om att Sverige var bäst i EU på den punkten. Tio år senare tycker hans parti (som lämpligt nog har bytt namn), att ”skärmexperimentet i förskolan har gått för långt”. (Ja, och vems är felet?)
Vad beror den sortens opportunism på? En förklaring är de ekonomiska intressena. Att det har varit svårt att alls prata om ljudboksboomens konsekvenser beror inte minst på bokbranschens vilja att förmedla bilden av ständig framgång. När de årliga rapporterna kommer vinklas de som uppgångar (försäljningsrekord! ökad läslust!), baserat på strömningstjänsternas tillväxt. Massmedierna förmedlar glatt de goda nyheterna. Minsta invändning ter sig helt apart.
En annan faktor är den default-liberalism som verkar närmast allomfattande bland landets journalister och forskare. Man tänker sig att individen minsann bestämmer över sin värld, sina medievanor, sin smak, sina val. Och man blundar för att tekniken alltid formar sina ”användare”. Man förbiser att vi, för att tala med Bernard Stiegler, ofrånkomligen är förlängningar av de tekniska hjälpmedel vi använder.
Och författarna, kritikerna – varför var alla så tysta? Nej, inte alla – Ola Nilsson skrev till exempel om saken, och Författarförbundet har envist synliggjort problemets vidd. Men ändå. Svante Weyler har ju rätt, om än lite sent: kultursidorna fylls hellre av debatter om någons dagbok och blekt skvaller (ska X byta ut sin pojkvän mot någon yngre?) än av de omvälvningar som – Victor Malm påpekade det nyligen – rör hela den svenska idédebattens premisser. Kanske är ljudboksfrågan helt enkelt för tråkig.
