Jag kan göra comeback som racingförare
Allt kan simuleras i datorn – och det är en miljardindustri
För en evighet sedan drömde jag om en racingkarriär. Men de framgångsrika förarna kommer från pengar och släktband med framgångsrika förare. Och dessutom: de är alla en tvärhand höga och väger som de tre salladsblad som utgör deras middag. När jag skulle uppgradera till Formel-bil, fick stolen inte plats. Jag satt på durken. Efter 30 varv gav röven upp. Jag bröt loppet. För alltid.
Men för några veckor sedan öppnades en väg till comeback. Formel 1-teamet Red Bull var vansinniga på sin superstjärna Max Verstappen. Ilskan berodde på att Verstappen tävlat i simulerad racing online. Till klockan fyra på morgonen. Innan det viktiga kvalet till Ungerns Grand Prix. Red Bull-föraren menar att simulerad racing har hjälpt honom till en högst sannolik titelseger i år igen.
När covid stängde racingserier i Europa och USA, började professionella förare tävla virtuellt. Det har hängt kvar; simulerad racing är större än någonsin. Fler vill tävla, fler vill sponsra, fler vill titta. Så jag installerar Assetto Corsa Competizione på datorn och kör några varv på Spa-banan i Belgien. Mitt personbästa nere på den verkliga banan är 2.42, en tid jag omöjligt når i simulatorn. Men efter två dagars (ja, jag är gräsänkling hela veckan) börjar jag få resultat. Jag saknar hur vägen känns genom ratt, pedaler och – särskilt då i mitt fall – röv. Men jag kan testa linjer, bromspunkter och små inställningar. Gradvis närmar jag mig illusionen av verkligt race.
… kan Peter Wolodarski så kan väl jag
Det spenderas miljarder på simuleringar. I Red Bulls servrar finns en digital replika av Max Verstappen och hans bil. Sensorer på hans riktiga bil och kropp uppdaterar de digitala kopiorna under lopp och träning. Under pågående race kan teamet simulera hur olika åtgärder skulle påverka bilen för att sedan fatta vinnande beslut.
Dessa ”digitala tvillingar” byggs överallt. Operationspatienter, passagerarplan, mänskliga celler – ja till och med hela Arktis har en digital tvilling för att förutse klimatpåverkan. Militären övar på digitala kopior av slagfältet, några av svenska Saabs hemliga försäljningsframgångar handlar sannolikt om detta.
Nästa dag försöker jag mig på en erkänt realistisk simulering – Microsoft Flight Simulator. Jag kopplar in de lånade, svindyra flygplanskontrollerna. Efter en heldag av instruktioner och tusen misslyckade försök, lyckas jag få upp min fjantiga Cessna 172 i luften och landa klumpigt. Jaja, det får duga, jag byter till en enorm 747:a med KLM:s logotyp. Nu jävlar – kan Peter Wolodarski så kan väl jag; DN:s chefredaktör lånar ofta barnens speldator och leker pilot.
I det så kallade ”VATSIM”-nätverket delar Wolodarski och 170 000 andra användare samma himmel och start- och landningsbanor – en parallell värld av tusentals flygningar per dygn. Folk fraktar EU:s röstboskap mellan Bromma och Bryssel, levererar hemlig last genom åskväder till Odessa eller flyger totalt händelselösa transatlantiska flygningar. Allt i realtid, ibland mer än 10 timmar i sträck. Rutterna flygs enligt verklighetens flygkorridorer, kommunikationen med de som agerar flygledare sker på rätt radiofrekvenser med korrekta termer och förkortningar.
Trots en massa fusk och hjälp av en erfaren VATSIM-pilot, flyger jag såklart på fel höjd och åt fel håll. Mitt egentillverkade bokstaveringsalfabet gör alla förbannade. Efter ett hånat och misslyckat landningsförsök på ett vindstilla Arlanda, utför jag en demonstrativ, ”hård” landning på en åker vid Gottröra. Ingen skrattar.
Efter attackerna 11:e september 2001, gjorde Microsoft en uppdatering så att tvillingtornen på Manhattan försvann. Naturligtvis hade folk börjat flyga in i tornen. Återskapandet av tragiska händelser eller våldsamma absurditeter har alltid varit populärt i simuleringar. Kanske är det bara sjuk humor. Men digitala replikor är också skyddade rum där fantasier, rädslor och trauman pyser ut lite. Även användaren blir en digital tvilling till sig själv.
Under dagen är jag knarklangare, influencer, bonde och get
Forskning har visat att AI-terapeuter får fler att söka hjälp för psykiska problem. Många föredrar att träffa en simulerad psykolog. En av de mest populära just nu är boten “Psychologist” på Character.ai. Den ger bekräftande respons och följdfrågor enligt den kognitiva skolan. Inget avancerat, men i och för sig inte nödvändigtvis sämre än köttvärldens samtalsterapeuter för tvåtusen i timmen.
Min gräsänklingsvecka lider mot sitt slut. Jag kravlar mig upp ur kaninhålet och kisar mot kylskåpsljuset. Jag har glömt radion på, det oreras om ”skärmtid”. I Stockholm anordnas samtidigt internationellt uppmärksammat symposium om XR – extended reality. Skolan, sjukvården, tillverkningsindustrin och andra sektorer ser möjligheterna med digitala tvillingar och simuleringar. Detta i en redan helt simulerad verklighet av AI-deepfakes, sociala medier, datingappar, Teamsmöten, och så vidare. Vi lever i det Jean Baudrillard kallade tredje gradens ”simulacra”: den medierade verkligheten är verkligheten. Internetuppkopplade skärmar är redan – oavsett om vi vill det eller ej – samhällets centrala kunskapsteknologi.
Jag flyr den intellektuella härdsmältan och återvänder ner i Baudrillards källare. Under dagen är jag knarklangare, influencer, bonde och get. Sedan testar jag att vara innehållsgranskare på Facebook, därefter hunsad gigarbetare. Jag hann inte med hundratals andra världar som man kan ladda ner en liten glimt av. Kanske, som litteraturen och konsten, tar glimtarna oss närmare varandra.
Den sista kvällen kör jag busslinje 100 i Berlin. Regnet faller över gatorna i mitt gamla Heimat. Trafiken är gles, jag byter enkelt fil vid ryska ambassaden på Unter den Linden. Passagerarna väntar vid hållplatserna, de betalar ofta med kontanter (det är ju Berlin) och vill ha rätt växel tillbaka.
Det meditativa, repetitiva påminner om Erlend Loes roman ”Naiv.Super”. Den vuxna huvudpersonen skaffar sig en bultbräda. Ni vet – en sån där barn ska hamra ner olikformade föremål i hål, vända brädan, och sedan banka tillbaka dem igen. Och igen. Igen och igen. För att simulera hur det är att vara vuxen. För att lära sig stå ut med samtiden.
