En välriktad käftsmäll – men dikten fäster inte

Amina Elmis ”Barbar” lever inte riktigt upp till förväntningarna

helskärm

Den debuterande poeten Amina Elmi (född 1994) har prisats och hyllats i hemlandet Danmark, dit hon kom som treåring på flykt från kriget i Somalia. Nu kommer hennes bok i svensk översättning.

Det börjar urstarkt. Titeln ”Barbar” – tyvärr urvattnad av den akademiskt klingande undertiteln ”[Tystnadens objekt]” – är inte bara en välriktad käftsmäll mot alla som tror att civilisation sitter i hudfärgen, utan också en välfunnen bild av exilens språklöshet. I antikens Grekland var barbaren den som inte talade grekiska, utan språk som för grekerna lät som ”barr barr” (ungefär ”bla bla”). Genom att anta epitetet intar Elmi vildens, upprorsmakarens, roll samtidigt som hennes dikt låter det ohörbara tala. Prologen förtydligar: ”Europa förstod flyktingen när flyktingen var europén, här är mitt nedärvda minne, och här ännu ett fuckfinger”. Det är en suverän, oemotståndlig diktrad och jag hade önskat att Elmi hade låtit den här sortens piskor vina oftare i dikterna som sedan följer.

Trots att boken är indelad i fyra akter, en prolog och en epilog är det inget läsdrama. I stället varvas dikter av traditionellt snitt med prosastycken, enradingar och fragment. Texten är bitvis tät och koncentrerad, bitvis rastlöst flackande. Elmi räds varken stora ord eller klichéer. Hon citerar Audre Lorde och Tupac, lierar sig med Kierkegaard och frammanar scener både ur den egna livshistorien och mytologin. Det är målande, besvärjande dikter med ett rytmiskt flöde och en nervig sensualism: ”jag håller henne nära som det sista stycket kulturarv, kysser hennes händer som verktyg som kan återskapa ett land, hoppfull och försiktig i kyssen”. 

Efterhand börjar dock en frustration gro i mig. Jag glider genom dikt efter dikt utan att något riktigt fäster. Personer i diktjagets närhet – en mor, en far, en bror, en älskarinna – skymtar förbi men tar aldrig gestalt. Historier antyds men i stället för att berätta dem håller dikten upp ännu en vacker men stum bild eller en fras som känns som hämtad direkt ur teoriboken. Det är synd, för det finns mycket här som jag vill veta mer om. Inte minst religionen (islam), som bär fröet till bokens verkligt politiska sprängkraft. 

Kanske har något av den språkliga skärpan gått förlorad när danskans hårda kanter slipats ner för att passa en svensk språkdräkt. Jag närmar mig alltid översättningar från danska och norska med en viss misstänksamhet, ofta finns här misstag orsakade av språklikhet. Så även i detta fall. För visst är det väl de nya ”årstiderna” (danska ”sæsonerne”) och inte ”säsongerna” som naturen hälsar välkomna? Och visst är det en ”tystnad” (danska ”stilhed”) och inte en ”stillhet” som i dikten beskrivs som öronbedövande? Överlag flyter dock den svenska översättningen fint och jag gissar att översättaren Burcu Sahin ibland har fått hålla hårt i pennan för att motstå frestelsen att tukta Elmis nonchalant slängiga stil.

När en bok beskrivs som en sensation skapar det förstås höga förväntningar. Kanske är det en förklaring till att ”Barbar” inte väcker samma entusiasm hos mig som i den danska kritikerkåren. Men en annan förklaring är nog att vi på den här sidan sundet på senare år har hört ett flertal starka röster tala om exilens villkor och orättvisor. Athena Farrokhzad, Judith Kiros och den nyss nämnda Burcu Sahin är bara några av de poeter som tematiserar språk, förlust och identitet och som skriver med ett starkt politiskt patos. Snarare än en unik företeelse uppfattar jag Elmis poesi som ännu en röst som läggs till denna flerstämmiga kör.

”Barbar” är översatt av Aftonbladetskribenten Burcu Sahin, därför bad vi Naima Chahboun, poet, att recensera boken