Att fly skönhetsidealen har blivit vår tids utopi
”Uglies” var en mörk framtidssaga – men nu är verkligheten ikapp
Tally Youngblood väntar på att livet ska börja. Om tre månader fyller hon 16 år och får äntligen lägga sig på operationsbordet, där kirurgiska robotar ska skära bort hennes fulhet.
För 15 år sedan, när jag läste Scott Westerfelds bokserie ”Uglies” för första gången, kändes premissen oerhört mörk och kittlande: en framtid där alla unga människor plastikopereras för att passa in i ett snävt skönhetsideal.
När berättelsen om Tally nu har blivit film på Netflix känns det som att vi befinner oss i ett annat tidevarv – en samtid där verkligheten på bara några decennier har blivit mer dystopisk än dystopin.
Romanen ”Uglies” publicerades 2005, och var det första skalvet i snön som skulle bli till en lavin av tonårsdystopier (Suzanne Collins ”Hunger games” kom ut först tre år senare). Serien utspelar sig 300 år in i framtiden, där den gamla civilisationen – ”the rusties” – har gått under i ett förödande krig. Ett aggressivt ogräs breder ut sig över planeten, och mänskligheten har tagit sin tillflykt till ett fåtal högteknologiska städer. Ekologiska, egalitära paradis eller bekväma fängelser, beroende på vem man frågar.
Tally bor i Uglyville, ett enormt elevhem för barn mellan tolv och femton, där öknamn och utseendemobbning är vardag. På andra sidan floden ligger New Pretty Town, där varje dag är en fest för det unga, vackra folket – de som på sin 16-årsdag har snidats och polerats till likriktad perfektion. Tally längtar intensivt efter sin operation. Men så möter hon den jämnåriga Shay som har upptäckt att det finns ett liv bortom staden, bortom de perfekta anletsdragens tomma lycka.
År 2024 är det omöjligt att läsa boken eller se filmen utan att se vår egen tid på varje sida, i varje bildruta. Tally pratar om sin fulhet som ett obestridligt faktum, något som alldeles för många föräldrar till persikokindade tweenflickor kan känna igen sig i. Längtansfullt betraktar hon en simulering av sitt opererade ansikte på en skärm, en direkt parallell till skönhetsfiltren på sociala medier som magiskt suddar ut alla antydningar till skavanker (och egenart).
I operationerna i Westerfelds bok slipas den tonåriga huden ner till köttet och ny, jungfrulig hy växer fram i dess ställe. Det får mig att tänka både på hudvårdprodukter som lovar att skala bort hudens övre lager till förmån för ung, fräsch hy, och på termen ”flawless”, som skönhetsprofiler på Youtube använder om den process i många steg som ska förvandla mänsklig hud till en tvådimensionell målarduk för smink.
Det finns också en kuslig koppling mellan hur människorna i Tallys värld pratar om skönhetsoperationer, och den pågående normaliseringen av olika sorters ingrepp, särskilt så kallade ”tweakments” – injektioner som filler och botox. Kanske är Bianca Ingrosso inte lika skrämmande som filmens sluga plastikkirurg doktor Cable (spelad av transikonen Laverne Cox), men båda har en nyckelroll i avdramatiseringen av kosmetiska ingrepp.
Hon pratar med plastikkirurger som möter 14-åringar som vill botoxa bort sina skrattrynkor, och med influencers som lever i ständig skräck för att åldras
I jämförelse med världen som vi lever i ter sig "Uglies"-dystopin nästan som en utopi. Där finns det bara rätt och fel, ful och snygg – och en revolution vid horisonten. I verkligheten blir den som väljer att filtreras eller opereras lika kritiserad som den som låter bli. Unga kvinnor skuldbeläggs för att de ”försöker för mycket” eller ”bryr sig för lite”.
Det är en dubbelmoral som vi har vant oss vid. På Youtube hittar jag en intervju med Joey King och Brianne Tju, som spelar Tally och Shay i ”Uglies”. Passionerat pratar de om hur viktig den här filmen är för tonåringar som kämpar med utseendefixering och låg självkänsla. Samtidigt har produktionens makeup-artist täckt deras ansikten med den sortens högblanka hudfernissa som populariserats i och med det koreanska skönhetsidealet ”glas-hy”.
I ”Uglies” presenteras operationerna som en del av ett utopiskt projekt, för mänsklighetens bästa, mot krig och diskriminering. I vår tid är de bara en biprodukt av kvinnohat och kapitalistiska impulser.
Under det tidiga 2010-talet skedde en dramatisk ökning av depression, ångest och självskadebeteende bland unga kvinnor, som kopplades till sociala medier-boomen – det ständiga jämförandet. I boken ”Pixel flesh: how toxic beauty culture harms women”, som kom ut på engelska i våras, har författaren Ellen Atlanta intervjuat mer än hundra kvinnor som på olika sätt påverkas av dagens skönhetskultur.
Hon pratar med plastikkirurger som möter 14-åringar som vill botoxa bort sina skrattrynkor, och med influencers som lever i ständig skräck för att åldras – men också helt vanliga kvinnor som längtar efter att kliva av skönhetsekorrhjulet. Atlanta konstaterar att ”att frigöra sig från den här kulturen i ett kapitalistiskt, patriarkalt samhälle kan kännas som att försöka vänja sig av med att andas luft”.
När ”Uglies”-trailern släpptes i augusti möttes den av en del besvikna reaktioner från bokseriens fans. Den förhöjda skönheten som Tally suktade efter – där stora ögon och fylliga läppar ska framkalla både häftig attraktion och en biologiskt betingad beskyddarinstinkt hos den som tittar – såg ut att vara hämtad från vilket medelpopulärt Instagramkonto som helst.
Det har blivit standard – ja, till och med tråkigt – att visa upp ett perfekt yttre. Frågan är om skönhet ens är ett meningsfullt begrepp när det har förvandlats till en kommersiell prototyp som inte väcker några känslor hos den som tittar. Och vad är poängen med en dystopisk framtidssaga om den varnar för något som redan är här?
En betydligt mer meningsfull berättelse hittar vi i Scott Westerfelds uppföljare till ”Uglies”-serien, som bara har några år på nacken. I ”Impostors” har snyggregimen fallit, och demokratin blinkar nyvaket i gryningsljuset. Här avhandlas övervakningssamhällen och meritokratier, risker och fördelar med AI, genetisk modifiering och sökandet efter den egna identiteten. Unga människor lägger sig under kniven för att operera in en fjärrkontroll till sitt känsloliv i handleden – eller för att få se ut som en varg. Det kanske är dystopiskt, men det är i alla fall inte tråkigt.
