Alla svenskar har en skräckhistoria om tåg
I Europa satsas det på tågen – här kan vi också vända utvecklingen
Åtta timmar med ett gråtande barn som inte får kissa för att toaletten är trasig.
Flera timmars väntan på en ersättningsbuss som aldrig kommer, på en iskall perrong i februarinatten.
Missade begravningar och viktiga jobbmöten trots reseplanering med god marginal.
Klimatvänner som ger upp och tar flyget mellan Stockholm och Göteborg när det ett par veckor före avresedatum fortfarande inte går att boka biljetter på grund av ”trafikplanering”.
I detta världens modernaste land har alla en historia om tåg.
Eller flera.
I somras kom beskedet att SJ lägger ner nattåget mellan Umeå och Göteborg. Strax därefter sade man att pendeltrafiken mellan Stockholm och Uppsala avvecklas, eftersom den inte är ”ekonomiskt lönsam”.
Nästa vecka presenterar regeringen sin budget. De har kallat den en infrastrukturbudget, men här är ett sorgligt men spiksäkert faktum: den kommer inte innehålla pengar så att det ens i närheten räcker för att lösa den enorma underhållsskuld som finns i den svenska järnvägen. Inte heller kommer det finnas några förslag för att reda ut i det kaos av beställare, privata utförare och kortsiktiga mål som präglar verksamheten.
Det går inte att förstå dagens situation för den svenska järnvägen utan att prata om ideologi. Närmare bestämt blind marknadstro.
I slutet av 80-talet började de avregleringar som lett fram till dagens sorgliga situation. Det var den socialdemokratiska regeringen Carlsson, med nyliberalen Kjell-Olof Feldt som finansminister som tog de första stegen. Då delades SJ upp i två delar: dels Banverket och dels SJ som skulle köra tågen – och gå med vinst. Sedan har det bara fortsatt.
Tanken var att avregleringarna skulle leda till högre effektivitet och lägre kostnader.
Men järnvägen är inte som en marknad för tvål eller tandkräm.
Tågtrafik kan givetvis inte kosta hur mycket som helst, och det är viktigt att de sköts effektivt. Men tåg är också något annat. Det är en samhällsservice, nödvändig infrastruktur. Järnvägen gick hand i hand med den industriella revolutionen och den moderna tidens genombrott. En del av de tidiga tåginvesteringarna gjordes av privata företag, men stambanorna – det insåg Sveriges riksdag redan i mitten av 1800-talet – var ett samhällsintresse och skulle finansieras gemensamt.
Tåg fyller en ekonomisk, men också en social funktion. De bygger ett land, håller ihop det. Hur mäter man värdet på det?
I en granskning i DN i somras gick journalisten Jonas Fröberg igenom den katastrofala situationen för den svenska järnvägen. Sammanfattningsvis: det är totalt söndertrasat. Ingen har kontroll eller överblick. ”Problemet är att ingen längre tänker på helheten – på att tågen ska gå. I stället är allt fokus på att det egna bolaget ska tjäna pengar och uppfylla sitt kontrakt så billigt det går. Avregleringarna innebär att ingen har totalansvar”, sade Håkan Englund i artikeln. Han är ordförande i fackförbundet Seko på det statliga Infranord som utför en del av järnvägsunderhållet och har jobbat i branschen i 35 år.
Stora järnvägsprojekt existerar i skärningspunkten mellan det gemensamma och kapitalet
Först kom avregleringarna. Sedan, i början av 90-talet kom den stora ekonomiska krisen. Den ledde till att Sverige under Göran Persson införde ett regelverk för statens utgifter som skulle förhindra offentlig expansion. Det gjorde i sin tur att stora investeringar - som i tåg och vägar - blev i stort sett omöjliga att genomföra. Kostnaderna för politiken fick knappt öka mellan ett år och ett annat, men skatterna gick däremot att sänka hur mycket som helst.
Det är nu trettio år sedan detta sätt att tänka blev dominerande och dessa regelverk infördes. Inget har egentligen hänt sedan dess, förutom ett förfall som först inte märktes så mycket och de senaste åren blivit allt mer akut. Ingen har tagit ansvar för de investeringar som hade behövt göras.
I sin sista bok, ”Illa far landet”, skrev den brittiske historikern Tony Judt ett slags testamente över vad han hade lärt sig av att studera nittonhundratalet. Han ägnar ett helt kapitel åt tåg och dess symboliska och politiska betydelse. Stora järnvägsprojekt existerar i skärningspunkten mellan det gemensamma och kapitalet, de gör livet bättre för individen, men är inte möjliga att skapa på marknadens villkor. De kräver en vision om ett samhälle.
I den underbara boken ”The Europeans” beskriver historikern Orlando Figes hur de nybyggda järnvägarna kors och tvärs över Europa i mitten av 1800-talet skapade en ny europeisk, kulturell identitet. Plötsligt kunde författare och musiker resa mellan huvudstäder och konserthus. Kulturen spreds och skapade sin publik, en marknad för idéer och tankar växte. Den kanon av klassiska europeiska verk som vi i dag uppfattar som självklar är på många sätt en produkt av tågrevolutionen.
Att åka tåg är en gemensam aktivitet där det krävs av oss att vi samsas om utrymmet och möter varandra med respekt. Det är bra för klimatet, och till skillnad från flygets förnedrande procedurer där kunderna behandlas som boskap, har tågresande fortfarande potential att vara värdigt och mänskligt. De stora städernas tågstationer – Gare de l’Est i Paris, Berlins Hauptbahnhof, Budapets Keleti Pályaudvar - är upplysta sekulära katedraler med plats för både affärer och offentliga väntrum, de förkroppsligar en idé om ett levande stadsliv och civilsamhälle. I Japan, Spanien och Frankrike är högteknologiska snabbtåg viktiga delar av ett framtidsinriktat samhällsbygge. Grönt, gemensamt finansierat, öppet, modernt.
Faktum är att man i många länder satsar storskaligt på tåg – just nu bygger exempelvis Tyskland och Danmark ihop sig genom den nya tunneln under Fehmarn Bält, som gör att man inte längre behöver åka över Jylland för att komma ner till kontinenten. Men Sveriges investeringar i projektet ligger efter, och nu är risken att vi inte ens kommer att kunna utnyttja denna nya fantastiska möjlighet. Det är en tragedi, för klimatet och företagen. Men också för oss medborgare, när vi går miste om glädjen i att enklare kunna resa och se andra delar av Europa.
Politiken och det offentliga samtalet i Sverige präglas ofta av nostalgi och kulturpessimism. Jag tror att det speglar bristen på gemensamma projekt och en idé om hur framtiden skulle kunna se ut. Vår kollapsade järnväg är både en illustration på vad som gått fel de senaste decennierna, men ger också svar på hur det skulle kunna vara annorlunda. Tekniken finns! Det går att bygga snabbtåg, modernisera, planera för en annan framtid. Och ja, det handlar om pengar och finanspolitiska ramverk. Men framför allt en vision om vad ett samhälle är och skulle kunna vara.
