Det är inte mig det är fel på, Sverige, det är dig
Kultursynen gör mig sugen på att flytta utomlands
Med jämna mellanrum kommer rapporter som pekar på offentlighetens och kulturlivets Stockholmsfixering. Såsom att de flesta svenska journalister bor i huvudstaden. Eller att nära hälften av höstens författardebutanter bor i Stockholms län, vilket Svensk Bokhandel nyligen rapporterat om. Denna Stockholmsdominans bekräftas i statistik från såväl Region Stockholm som Författarförbundet.
Men är det så konstigt att människor med så kallade kreativa yrken väljer att bo i storstäder? I ett land där ”kulturen går att prioritera bort med ett pennstreck”, som Handelshögskolans rektor Lars Strannegård formulerade det i sitt Sommar i P1, är det väl knappast journalisternas och kulturarbetarnas fel att de (vi) håller ihop och bildar kluster i Stockholm? Här finns ju uppdragen, kontaktnäten och Sveriges minst dåliga kulturutbud.
När kulturkotterier och andra “elitklubbar” debatteras som något negativt, får man inte glömma vikten av de praktiska förutsättningarna för att utföra sitt arbete. Det gäller alla yrken, och blir bara ännu viktigare för oss med osäkra arbetsvillkor.
Valet av boplats hänger också mycket på möjligheten att känna sig hemma i kultursynen. Som kulturskribent slipper jag gärna bo granne med högljudda kulturhatare, liksom.
Semestern bjuder luckor för reflektion. När vardagsrejsets måsten tar paus är det lätt att börja fundera på om man befinner sig på rätt plats i livet. Få tummen ur till förändring. I höst behöver jag dock varken skilja mig eller byta jobb, och jag har redan en stabil plan för min kompetensutveckling . Men livet pågår, och med lyxen att vara fysiskt frisk kommer trots allt valfrihetens helvete.
På min semesterresa genom Europa har den fysiska förflyttningen tangerat tankar om platsens betydelse för både yrkeslivet och livskvaliteten. Att besöka ställen med avundsvärda, blomstrande kulturliv väcker onekligen frågan om hemma verkligen är bäst.
Och jag inser verkligen själv hur klyschigt det är av mig att vara journalist på Södermalm. Att ha bott hela livet i Stockholms län och dessutom skriva om kultur.
Så – borde jag egentligen inte bara flytta, för att jämna ut statistiken?
Dock kan jag verkligen inte tänka mig att bo på en ort där kulturutbudet och kultursynen är sämre än i Stockholm, eller där lokalpressen avvecklat kulturjournalistiken. Vad skulle jag göra där? När jag dessutom vet hur den svenska tågtrafiken kommer att göra mig galen och försvåra teaterbesök i storstan så fort ett löv faller på spåret.
Nej, hos mig – som lever för och av kulturen – rör sig flyttfantasierna snarare mot länder där konst och kultur värderas högt och försvaras politiskt. För sådana finns ju.
Förlåt Sverige, men det är inte mig det är fel på, det är dig.
