Hans kläder känns som havsbrisen på Mykonos
Jag vänder mig till Dries Van Noten i ensamma stunder
Fyra lördagar i juli skriver Kristofer Andersson om det vi längtat efter hela året.
En vecka i juli 2015 tillbringade jag på Mykonos i Egeiska havet. Under sju dagar rann en relation ut i sanden och ned i havet.
Varje morgon var likadan: Båda två ned till stranden, upp med parasollet, fram med telefonen och in på Tinder.
Där låg vi, två idioter, och längtade efter regn. Jag tror vi sa två meningar till varandra på hela jävla veckan.
Om kvällarna sjöng en åldrande transkvinna serenader i en karaokebar. Hon hade lämnat fastlandet, uppenbarligen också resten av världen, för många år sedan.
En natt dedikerade hon Fleetwood Macs ”Landslide” till sin pappa:
This is for you, dad.
Var dag bar jag samma plagg: En öppen skjorta i svart viskos utan knäppning och med en kräfta broderad på ryggen. Jag hade köpt den några månader tidigare, från designern Dries Van Notens vårkollektion 2015. Fallet avslöjade mina bröstvårtor för alla som gick förbi, oftast bartendern som såg till att jag slapp vara i full kontakt med mina känslor.
När jag känt mig solitär i världen har jag ofta vänt mig till Dries Van Noten. Två somrar har jag tillbringat ensam i hans födelseort Antwerpen. Det är en stad som till sin natur gör dig både alert och sinnesslö, som om hamnens ständiga införsel av droger smittar hjärnan. Ett slags Göteborg för vuxna alltså.
Där började Dries Van Noten på stadens Royal Academy of Fine Arts 1977. Han gick i samma klass som den svartmulna goten Ann Demeulemeester, knasbollen Walter van Beirendonck, bohemen Marina Yee, machomannen Dirk Bikkemberg och konceptualisten Dirk Van Saene. Tillsammans sydde The Antwerp Six om den europeiska modescenen.
Men Dries Van Noten var aldrig som sina klasskamrater. Han var en Ferdinand bland tuffingar, mest intresserad av det perfekta fallet, av att göra kläder lika grönskande som den blomsterträdgård han vårdat genom åren i sitt boende strax utanför Antwerpen.
Dries Van Notens kläder har aldrig kallats androgyna, även om de alltid har varit det. Ingen har heller beskrivit dem som ”asymmetriska”, eftersom de aldrig har varit det. Hans ideal är den bekväma och världsvana människan, den som aldrig intresserar sig för lyx för lyxens skull, men som värderar skönhet för skönhetens skull.
Till varje pris ville Dries sy in hela världen i varje byxa. Få, möjligen John Galliano, har i lika hög utsträckning metodiskt arbetat med det som under tiotalet avfärdades som ”kulturell approrpiering”.
Ett exempel ur högen: Inför höst/vinterkollektionen 2012 besökte Dries Van Noten Victoria and Albert Museum i London. Han kopierade, rakt av, mönster på traditionella plagg från Japan, Kina och Korea. Skinheadkollektionen från året innan är ett annat.
Även om Van Noten själv aldrig skulle använda ”konst” för att beskriva sina paltor, blev resultatet just det, i varje millimeter.
På Dries Van Notens första herrvisning i Paris 1991 gick en ung modell vid namn Alain Gossuin. 33 år senare, för bara någon månad sedan, i samma stad, öppnade han också Dries Van Notens sista visning.
Länge gjorde Dries Van Noten en poäng av att det bästa en människa kan göra är att äga sig själv. När han sålde sitt livsverk 2018 till det spanska familjebolaget Puig hände också något.
Kollektionerna blev, i brist på bättre ord, tråkiga.
Mönstren blev mindre framträdande, färgskalan mer bärbar.
Svallen och vidderna inte fullt lika fria.
Fjärilen fångades till sist, men den svindlande flykten fanns kvar.
Juni 2024. Alain Gossuin skrider fram en sista gång över catwalken. Han är klädd en midnattsblå överrock som går hela vägen ned till de virkade sandalerna.
Fyra decennier i en enda look. Bara den döde Yves Saint Laurent har haft samma förmåga att skapa kläder som gör bäraren lika självklar och ledig som Mykonos havsbris.
