Äntligen ett sommarprat för deprimerade It-girls
Little Jinder är psykotiskt kär och det är alldeles underbart
Trots att Sommar i P1 gjort sig känt som ansiktet utåt för trauma-radio är det få som använder stunden för att prata om den traumatiska upplevelsen som kommer med att ingå i en förälskelse. För den ”psykotiskt nykära” Josefine Jinder är det som en bilolycka, som ett fritt fall. Enligt avsnittsbeskrivningen ska hennes Sommar handla om ”självhat och överlevnad” men det hon levererar är snarare en kärleksförklaring.
”Att bli lämnad kan vara lika avgörande för en människas levnadshistoria som andra typer av social förödmjukelse” skriver sociologen Eva Illouz i en av hennes böcker och det är den förödmjukelsen som Jinder placerar i spotlighten. Följt av förödmjukelsen som kommer med att vara den som behöver lämna någon annan. Jinder har bockat av både det ena och det andra och kanske måste vi förstå det för att förstå hennes historia.
Sommarpraten har på senaste tiden blivit allt för självmedvetna. Alla som har en fot i mediesfären vet att det är fult att prata för mycket om sig själv och att man helst ska undvika barndomstrauman. Det har resulterat i att programmen blir alldeles för noggrant avvägda. Men Little Jinder skiter i att stålsätta sig mot den slappa kritik som kommer med att vara självcentrerad i 45 minuter. Istället är det fullständigt självutlämnande och alldeles underbart. Perfekt för alla deprimerade sommartjejer. Hon presenterar det som ”no plot, just vibes” och avsäger sig kravet på en dramaturgisk kurva.
I programmet berättar Jinder hur hon efter att ha nosat på ett ”definitivt slut” blir inlagd på den psykiatriska avdelningen med det poetiska namnet ”ankaret”. Inlästa journalanteckningar vittnar om ett sårigt inre. Eller kanske inte sårigt, utan bara ett inre som måste ut och efter sju album om kärlek, ett evigt babblande och notoriskt festande har det ironiskt nog förstört hennes stämband.
Det hela är en, i brist på bättre ord, modig berättelse om mörkret utan att det blir kletigt. Det gör inget om stämbanden sviker för Jinder har än en gång bevisat att hon kan skriva annat än musik. I sex år har hon jobbat på en bok som aldrig blir klar men efter det här hoppas jag den blir det. För Jinders mörker får för ovanlighetens skull lov att bara vara mörker. Det är enligt egen utsago inget ”konstnärligt elixir för att kunna skapa”, skapandets kärna verkar bestå av något annat.
Kanske av den kärlek hon radar upp i slutet av programmet, ett tacktal till människorna i hennes omgivning. För i slutändan är vi bara relationer. Nu ska hon till Den eviga staden med sin nyfunna kärlek och allt kommer bli okej. Eller så blir det inte det och det är också okej. Det är precis som livet: No plot just vibes.
