Någon hinner säga: ”Hoppas han är död”
Dagen efter attentatet har mina amerikanska vänner gått vidare
Med ett glas vin i näven på en bakgård i the Mission-området i San Francisco nås jag av nyheten att Donald Trump har blivit skjuten. Jag är bland vänner och snacket börjar direkt. Någon: “hoppas att han är död”. Någon annan: “vete fan om det vore bra?” En tredje: “hoppas att det inte var en vänsteraktivist". Vi scrollar våra telefoner och inser snart att han har överlevt, att kulan snuddade hans öra, och sen ser vi den: Bilden. “Han kommer vinna, det är över”.
Situationen känns så där som när man inser att historien pågår i realtid. 11:e september, 7:e oktober, 6:e januari. Vi skiljs åt och när jag kommer hem till en annan vän sätter vi på CNN. Än så länge inget om skytten, men högtravande fraser och nyhetsuppläsare med dramatiskt viktig uppsyn. Efter ett tag har den knapphändiga informationen gått varvet runt och vi stänger av.
När jag vaknar nästa morgon har skyttens identitet släppts till media. Thomas Matthew Crooks är registrerad republikan men sägs ha donerat pengar till en organisation kopplad till demokraterna. På de oskarpa bilderna ser han ut som en incel, tänker jag. Han beskrivs som en tyst enstöring som mobbades i skolan för sina asociala drag och kamouflagekläder.
Det finns inga omedelbara politiska poäng att plocka. Crooks är inte antifa eller en radikaliserad liberal. Inte heller är han nazist eller evangelikal. Motivet förblir lika suddigt som bilderna på Crooks som kablas ut i TV och tidningar.
Två kandidater som de allra flesta amerikaner inte vill ha tillbaka i Vita huset står mot varandra.
När jag scrollar mina sociala medier är det en hel del poster om skjutningen. “Three inches to the left”, skriver liberala vänner. Centrister som annars är besatta av polityr och etikett i politiken skriver om vikten av att lära sig att sikta. Andra spekulerar i om det är iscensatt av Trump själv.
Men många poster handlar inte om Trump alls. De handlar om träningsgurun Richard Simmons eller Beverly Hills 90210-skådespelerskan Shannen Doherty som båda har dött. Eller så handlar de om helt andra saker. Folk postar illa belysta bilder på sin middag eller gymselfies. Sociala medier är som sociala medier är mest. Det som kändes världsomvälvande igår börjar redan kännas lite tjatigt. Och snart handlar samtalet mer om vilka sorts poänger Trump kommer att lyckas eller inte lyckas plocka med sitt blodiga öra, än om faran med politiska avrättningar.
Nästa dag känns nyhetscykeln över. 24-timmars nyhetskanalerna fortsätter givetvis att rapportera varje detalj, skitnödiga skribenter skriver texter med rubriker som “Idag är vi alla MAGA”, och så vidare. Men bland mina amerikanska vänner är nyheten nästan död. Han överlevde. Next.
Det som har hänt är att någon har skjutit Donald Trump. Det som inte har hänt är att de presumtiva presidentkandidaterna har bytts ut. Ett blodigt öra gör ingen sommar. Och medan botox-ansikten på nyhetskanalerna fortsätter att mjölka varje detalj så går världen vidare.
I och med skjutningen av Donald Trump har dammarna brustit; många orkar inte längre låtsas att vi vill att de ska leva och ha hälsan.
Hur blev ett avrättningsförsök på en presidentkandidat en gäspning? Problemet ligger i valets upplägg: Två kandidater som de allra flesta amerikaner inte vill ha tillbaka i Vita huset står mot varandra. Biden valsar runt i medierna för att bevisa att han inte står med ena foten i graven och lyckas inte riktigt övertyga någon. Trumps rättegångar avlöser varandra och ingen verkar längre orka lyssna på vad han säger.
Den amerikanska demokratin står inför en avgrund. Vad ska de som röstar för första gången känna inför det parlamentariska systemet som har skapat den här situationen? Bindgalna republikaner och cyniska karriärister till demokrater. De som ska leda verkar vara minst lika oseriösa som oss, och de får rejält betalt för det arbetet, medan vi tar notan och konsekvenserna. Politikerförakt räcker inte för att beskriva situationen, det känns inte som att någon vill oss väl.
Verkligheten börjar kännas som tv-serien Futurama där Richard Nixons huvud i en glasburk ställer upp i valet, dryga tusen år efter sin första sejour i Vita huset. När två geriatriska kandidater mäter sina egon i ett presidentval som kommer att påverka landet långt efter att de är döda, får vi önska livet ut dem? Är det osmakligt att hoppas på att de dör båda två så att vi åtminstone kan börja om?
I och med skjutningen av Donald Trump har dammarna brustit; många orkar inte längre låtsas att vi vill att de ska leva och ha hälsan. Politiska attentat har konsekvenser långt bortom det omedelbara våldet, men det har även korrupta politiska processer. Båda partierna borde ta in vad det innebär att deras väljare inte bryr sig om deras yttersta representanter lever eller dör. Båda partierna borde ta sitt ansvar för att bryta den utvecklingen. Det kommer de inte att göra.
Jag tror inte att amerikaner generellt tror att politiskt våld är lösningen på problemen som landet står inför, men folk är trötta och slitna efter två riktigt röviga mandatperioder. Det är dags att de som säger sig tro på demokratin omsätter detta i praktiken. Annars kommer vi förmodligen se fler attentat som det som med nöd och näppe misslyckades med att döda en av presidentkandidaterna. Nästa gång möjligtvis “three inches to the left”.
