Nu måste tjejerna backa ut från O’Learys
Och jag ska sluta skriva om fotboll
Det har skrivits alldeles för mycket om fotboll på sistone, särskilt på kultursidorna, så efter det här lovar jag att vara tyst. Låt mig börja med att skylla på Erik Niva, Simon Bank och Björn Wiman, så att det finns lite manshat registrerat innan jag går vidare till det mer kontroversiella kvinnohatet. Det var ju Niva och Bank som, väldigt förenklat, satte den här bollen i rullning för den breda, svenska massan. Fotboll skulle kontextualiseras, sättas i sociologiska sammanhang. Att dra in filosofer i mixen var inte alls långsökt.
Och redan i början av EM, när Wiman hävdade att Mbappés brutna näsa symboliserade kampen mot högerextremismen, ja redan där blev det tydligt att vi alla har tagit det för långt. Jag sträcker upp handen och erkänner min del i detta, som måste upphöra nu. Ibland är en bruten näsa bara en bruten näsa. Och herregud, det är sommar och vi som faktiskt är kvar på redaktionerna måste ha något att skriva om. Det är ett jobb och det går inte att skicka ut tomma papperstidningar, jag har gjort samma sak massor av gånger, alldeles nyligen till och med.
Men någon gång måste en fotbollskille sätta ner foten. Och pick me-tjejerna kanske faktiskt ska ställa ner sin Norrlands Guld och backa ut från O’Learys. Lovis Bratt Deland skriver i Expressen något om mode och idrott, mer konkret om Jude Bellingham i kalsonger. Utöver det förstår jag inte riktigt vad texten handlar om. Det är som att hon har tittat lite på en match med England, blivit uttråkad (inget konstigt med det, i och för sig) och börjat scrolla bilder på den snygga ynglingen som alla pratar om.
Även här på Aftonbladet Kultur har till exempel Caroline Ringskog Ferrada-Noli lyckats koppla ihop Cristiano Ronaldo med Lena Nyman, som var Sveriges kanske mest sympatiska människa någonsin. Ändå blev Nyman åtgången på ett sätt Ronaldo aldrig kommer i närheten av. Han kan nöja sig med att undvika USA, där han utreds för våldtäkt. Att älska svin bara för att de gör mål verkar inte vara ett superproblem i världen.
Selma Brodrej konstaterar att fotboll är lika djuriskt som sex, eftersom det är oförutsägbart och instinktivt. Rena känslor. Och det stämmer ju, men anledningen till att så många har hatat detta EM är att just det rena och instinktiva plockas bort med kirurgiskt precision. Just därför är det provocerande att Brodrej klankar ner på oss ”bittra fotbollsexperter”. Guilty as charged.
Tro mig, jag är också trött på mig själv. Det låter underbart att sitta på uteserveringar, bländas av någon pseudosymbolisk målgest och hotta upp matcherna lite genom att betta pengar tillsammans med sin partner. Men för mig är det mer än en show. Och oundvikligen är det en sorg när bollen inte alls ser rund ut, och allt inte alls kan hända längre. Ibland är fotboll faktiskt fotboll. Tack och lov att Allsvenskan återstartat, för allt jag vill är att lyssna på Tuttosvenskan – en poddstudio som aldrig fått uppleva östrogen och knappt är medvetna om Turkiets politik eftersom de ägnar trekvart åt Mjällbys hårt arbetande försvarsspel.
