Jag saknar tiden då man älskade svin
Varför måste Ronaldo vara trevlig om han gör mål?
Det verkar som att opinionen har vänt. Eller har det någon gång varit på ett annat sätt än att Cristiano Ronaldo varit djupt hatad? Det måste i så fall varit när han var ung, och på väg upp. Formbar och därför bedårande. Tacksam över uppmärksamheten och som åskådare känns det inte alls jobbigt att ge den till honom. Men det var då. Om det ens var då. Det verkar inte gå att älska någon med stort ego? Det spelar liksom ingen roll om han är bra. Det spelar inte ens roll om han gör mål.
Under pågående EM har Ronaldo bland annat hånats för att ha gråtit på plan. Jag kan förstå den, rovdjursimpulsen, att den svaga ska dö. Och visst, fallet blir så högt när svansföringen är ännu högre. Wow, jag skriver redan som en sportjournalist men jag lovar att inte göra jämförelser med varken antiken eller Roms sista dagar.
För frågan är varför Ronaldo måste vara likeable? Det är inte årets julvärd vi talar om. Varför är inte prestationen det enda som är viktigt?
Diskussionen om sport mynnar bara ut i ställningstagande av typen Qatar ja eller nej. Sådana ställningstagande kan verkligen ha sina poänger. Det känns viktigt att till exempel ta avstånd från Merih Demiral som gör en uttalad fascistisk segergest. Grå vargarna är våldsamma högerextremister med blod på sina händer. Men det är inte det som upprör på sociala medier och på byn. Snarare verkar det vara ett större brott med Ronaldos narcissism och hur ”över gränsen” det var av Jude Bellingham att ta sig på… shortsen och säga ”who else?” efter ett mål.
Men hur irriterande det än är med någon som blåser i sitt eget horn, har han ju rätt.
Att bli så fet kräver ett liv av offer. Den typ av offer kräver ett enormt ego. Upplevelsen att vara utvald. Övertygelsen om att det är viktigt, det man gör.
Ronaldo är så bra på grund av sitt ego, inte trots det. Jag vet inte om Bellingham är så bra, men 21-åringen var bra där och då, och allt som lett fram till den stunden bygger på övertygelsen om jagets förmåga. Visst är det hemskt? Det låter så orättvist att det finns bättre och sämre fotbollsspelare. Men så är det.
Men varför måste fotbollsspelare vara trevliga? Alltså de ska självklart inte begå brott, hålla på med sexuellt våld eller fascism. Men måste de vara likeable? Jag saknar tiden då man älskade svin. Det kanske bara är en myt att man älskade och liksom förlät vissa människor eftersom de gav så mycket på annat sätt.
Jag tänker på skådisar som Lena Nyman, hon led svårt av missbruk, ätstörningar och alkoholism genom åren, men det var ju inte som att Hasse och Tage sa nej du måste vara en perfekt människa för att vara med i vår revy. Eller Kristina Lugn som anställde henne senare. Men även förr i tiden hatade man riktiga egon. Ingmar Bergman var tvungen att dö för att bli älskad i sitt eget hemland. Lars Norén verkar fortfarande inte vara förlåten. Till och med Strindberg ska folk sätta sig över. Släpp det? Han har varit död i 100 år? De är våra största konstnärliga exporter genom tiderna. Men är de trevliga?
