Jag vill bara säga godnatt och sov gott
Andrev Waldens tankar om natten blir bara intressanta om man är fjorton år eller kär
För att skapa ett sommarprat som inte bygger på en trauma-plot eller består av tiotusen ”jag” har pratarna fått lära sig att man ska lyfta något mer konkret. Ett ämne som särskiljer sig från den egna kärnan och som läsaren helst kan lära sig något från. Två sådana program som lyckats väldigt bra är Emma Leijnses sommar från 2019 som handlar om hur svenska skolan skapar och cementerar olikheter mellan barn från olika områden och av olika kön. Samt Katrine Kielos-Marçals som handlar om något så vidunderligt som män, från föregående sommar. Det är inte svårt att gissa sig till vilka ämnen som får mina nackhår att resa sig, men för Andrev Walden är det något annat.
Det som får musklerna i hans hud att spännas åt så att hårsäckarna sträcker på sig är natten. I ett annat liv hade han kanske varit astronom, men nu är han bara journalist och författare.
Det är egentligen en förlängning av den här artikeln från 2016, några av formuleringarna är exakt densamma. Hjalmar Söderbergs beskrivning av natten som ”den smala koniska skuggan av vår lilla planet. En spetsig kägla av mörker i ett hav av ljus” är med. Walden bestämde sig redan då för att räkna ut storleken på denna kägla som kallas natten men eftersom mitt hjärnkontor utryms varje gång någon använder sig av siffror för att förklara något i mer än tio sekunder kan jag inte berätta för er om svaret är intressant.
Walden anstränger sig verkligen, han dramatiserar och skapar liknelser som ska kännas vardagsnära. Hans natt-entusiasm är insvept i samma fyndiga språk som kännetecknar den Augustnominerade och hyllade boken ”Jävla karlar”. Men entusiasmen smittar bara nästan av sig.
Det finns något imponerade i att tro att man kan berätta om vad som helst och göra det intressant. Walden berättar om räkningar som betalas på natten, dåliga tv-serier som han hellre ser än att bli en del av natten. Han leker med barnens klossar och målar i deras målarböcker för att skapa ordning i natten. Han använder sandkorn och äppelskal för att förklara den hisnande känslan som kommer med att tänka på galaxen och solsystemet och oändligheten och allt sånt som Walden tänker på när han inte vill sova om natten.
Men någon måste berätta för Andrew Walden att det bara är intressant att höra andras sådana tankar om man är fjorton eller kär. Är man inte det vill man bara släcka lampan, rycka åt sig täcket och säga godnatt, godnatt. Sov så gott.
Kanske har det gått ett helt varv, att tala om något bortom sig själv (för att man inte har något mer att säga om det eftersom man skrivit en bok om det) är det nya svarta. Det är synd, för det får mig att längta tillbaka till ett riktigt bra trauma-sommarprat.
