Lyssna på de unga och stoppa kulturfestivalen
Eritrea kontrollerar sina medborgare även i Sverige
Återigen har den regimvänliga eritreanska kulturfestivalen fått tillstånd av Stockholm stad att anordna festivalen på Järvafältet. Och återigen möter många regimkritiska eritreaner i Sverige det vidrigaste motståndet som finns. Tystnaden. Svenska politiker känner väl till alla de hot som regimkritiska eritreaner får utstå. Det militära tvånget som unga måste ge halva sitt liv till. Svenska politiker vet mycket väl att det inte finns någon frihet att tala om och att gatorna i Eritrea sakta töms på liv.
Eritrea är som ett gigantiskt fängelse där frihet enbart ges till de som, bildligt och metaforiskt, tondövt dansar efter president Isaias Afwerkis pipa. Svenska politiker känner väl till allt detta, ändå hävdas sammankomstfrihet till de människor som vägrar samma typ av frihet till sina landsmän, både i Eritrea och Sverige.
”Allt bra” är det svar man brukar få från en del eritreaner om man frågar hur det är. Konstant detta ”allt bra”, som tynger för det är ett svar som präglas av paranoia. Ett svar som nog kan härledas till det 30-åriga krig där syskon som gått med i varsin av de två gerillarörelserna, ELF (Eritrean Liberation Front) och EPLF (Eritrean People’s Liberation Front), plötsligt kunde ses som fiender. Det gick alltså inte att lita på sin egen familj. Innan familjer hann förlikas med varandras svek, svek regimen dem genom att sedan 1993 aldrig låta utlysa ett val.
Många eritreaner hemlighåller sina privata angelägenheter även inför sina familjemedlemmar. Oavsett om det handlar om ett lättare sjukdomsbesked eller känslorna kring det politiska läget i Eritrea – för vem vet vad som händer om man vågar uttrycka sig offentligt och vem är den andra att fråga, vad ska hen göra med den informationen? Det är inte för intet som det faktiskt är svårt att få eritreaner att lita på journalister.
”Eritrea har ett väldigt utstuderat och effektivt system för att bibehålla kontroll över eritreaner i Sverige och andra länder”, säger Karolina Lindén, analytiker vid FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) till P1 morgon i augusti 2023. Hon menar att regimen håller koll på sin befolkning, ”de samlar in underrättelser, de driver in pengar på olika sätt och de anordnar festivaler och fester och gör tv-sändningar och det förekommer också hot, våld och trakasserier”. Trots Karolina Lindéns analys och vetskapen om att Eritrea ligger på 180:e plats på pressfrihetsindex – alltså sist, efter både Ryssland och Nordkorea – tillåts regimtrogna exileritreaner anordna en kulturfestival på Stockholms stads mark.
Till tidningen Mitt i säger polisens presstalesperson Rebecca Landberg, att ”polisen ska aldrig neka ansökningar”. Hon menar att det bara är i exceptionella lägen som de kan välja att inte godkänna en ansökan, men att det är deras skyldighet att se till att sammankomster kan genomföras.
Kära Rebecca Landberg, detta är ett exceptionellt läge och det är er och svenska politikers skyldighet att skydda svenska medborgare. Kulturfestivalen är en sammankomst som några eritreaner plikttroget går till för att visa sitt stöd till den eritreanska diktaturen. En sammankomst där en del av festivalens intäkter går direkt till regimen som i sin tur kan fortsätta terrorisera eritreanska och svenska medborgare.
Att Stockholm stad nu ger tillstånd till kulturfestivalen bidrar till att legitimera förtrycket och bland annat till att den svensk-eritreanska författaren och journalisten Dawit Isaak glöms bort. Att Göteborgs bokmässa, genom att årligen ha uppe en stol i Dawit Isaak ära, och diverse tidskrifter en gång per år tar upp hans fall hjälper föga och förändrar ingenting i det stora hela. Den ekonomiska tillförseln från Sverige och övriga Europa till regimen i Eritrea måste upphöra.
Den mediala uppmärksamheten kring Dawit Isaaks fall är till ingen nytta för de äldre exileritreaner som arbetat, betalat skatt och varit politiskt aktiva med att föra demokratin till Eritrea. Och som genom det inte får träffa sin familj, varken nu eller senare. Dessa människor är nog för gamla för att orka bränna ner en massa tält men med ungdomarna som lidit i Eritrea och under sin migration till Sverige är det något helt annat. De inte bara ber om att bli lyssnade till. De kräver det.
