Nu krävs blind tilltro till statsmaktens välvilja

Ingen vet exakt vad ”riktes säkerhet” innebär

Demonstration utanför Stockholms universitetet mot kriget i Gaza.

Den 20 juli förra året stormades svenska ambassaden i Bagdad av en uppretad folkmassa, som vandaliserade och satte eld på delar av byggnaden. Det var den dramatiska höjdpunkten på en sommar av koranbränningar som sände svallvågor över den muslimska världen, gav Turkiets despot Erdogan ännu ett skäl att förhala Nato-medlemskapet och skickade Sverige in i en utrikespolitisk kris.

Nu kommer svaret: demonstrationsrätten måste begränsas, så vi inte retar upp någon igen.

 

Det är innebörden i den panikutredning som tillsattes i koranbrändernas eftersvall och som presenterade sina förslag för ett par veckor sedan (SOU 2024:52).

Hade det inte varit för de annars milt demokratiskt sinnade Sverigedemokraternas kärlek till koranbrännare, så hade vi nu stått inför den största inskränkningen av demonstrationsrätten i mannaminne.

I regeringsformen finns en möjlighet att begränsa flera av våra rättigheter med hänvisning till rikets säkerhet. Den har dock inte utnyttjats, men nu föreslår utredaren att den ska aktiveras.

Nästa gång någon hånar en utländsk härskare, pissar på en flagga eller tuttar på en så kallad helig skrift står kravallpolisen redo

Rikets säkerhet är något som makthavare brukar svänga sig med eftersom det har den politiska fördelen att ingen med exakthet vet vad som avses. Det blir inte så mycket klarare här. Utredningen tänker sig att det inte bara handlar om hot mot landets gränser eller statsskick, utan också sådant som livsmedelsförsörjning, transporter, banksystemet, dammar, kraftverk, laboratorier, ambassader och till och med medier.

Det är när någon hotar sådant, och i framtiden säkert en längre lista, eftersom lagtillämpning tenderar att vidgas med tiden, som den nya paragrafen ska slå till och demonstrationer kunna förbjudas.


 
Hoten ska bedömas av Säkerhetspolisen och Utrikesdepartementet. Polisen ska skicka alla ansökningar om demonstrationstillstånd till påsyn hos säpo och UD, såvida det inte är ”uppenbart obehövligt”. Om censorerna då anser att en sammankomst kan leda till att rikets säkerhet hotas, så blir det avslag. Det innebär att man oundvikligen hamnar i att förhandsgranska innehållet det budskap som ska framföras och på så vis en inskränkning också av yttrandefriheten.

Skulle någon strunta i att söka tillstånd, kan en sådan demonstration upplösas ”med hänsyn till Sveriges säkerhet”. Och inte bara som idag vid upploppsliknade situationer vid själva sammankomsten eller dess omedelbara omgivning, om sammankomsten innebär en avsevärd fara för de närvarande eller medför en allvarlig störning av trafiken.

 

Det är alltså en rejäl utvidgning, där man ska gissa vad som kan tänkas ske på någon helt annan plats, kanske rent av i ett annat land, och vid en helt annan tid än själva demonstrationen. Nästa gång någon hånar en utländsk härskare, pissar på en flagga eller tuttar på en så kallat helig skrift, och alltså riskerar att provocera fram en reaktion, står kravallpolisen redo.

Underlagen till bedömningarna kommer i stora stycken att vara hemligstämplade, eftersom det handlar om underrättelseuppgifter. Medborgarna kommer inte att kunna få insyn i skälen till varför en manifestation anses så misshaglig.

Genom att öppna en laglig möjlighet att ge vika, gör sig Sverige mer, inte mindre, sårbart för utpressning

Utredningen initierades efter koranbränningarna, och förslaget gäller självklart alla slags sammankomster, från demonstrationer till religiösa möten och teaterpjäser. ”Ponera för resonemangets skull att det utgjorde en fara för Sveriges säkerhet att stå utanför NATO i tiden mellan ansökan och anslutning. Det framstår då inte som uteslutet att anlägga synsättet att det skulle ha varit förenligt med begränsningsändamålet rikets säkerhet att förbjuda låtsasavrättningar av dockor föreställande Erdogan”, exemplifierar utredningen.

 

Även om man medger att det alltid måste ske en avvägning mellan olika goda ting – i det här fallet ställs ett fungerande samhälle och medborgarnas liv och hälsa mot våra medborgerliga rättigheter – så är det här en sällsynt dålig balansgång. Det kräver en närmast blind tilltro till statsmaktens välvilja för att vara bekväm med att gummibegrepp och hemliga beslut från en hemlig polis ska reglera våra rättigheter.

Jag trodde aldrig den dag skulle komma då ytterhögern skulle skydda demokratiska rättigheter mot en nominellt liberal regering

Dessutom är det tveksamt om det skulle fungera som avsett. Många andra stater har ju en mindre liberal demonstrationsrätt, utan att för den sakens skull drabbas av färre hot eller dåd: Frankrike, Tyskland, Danmark.

Men vad värre är: i förlängningen hamnar förstås makten över svenska demonstrationer i händerna på demonstrationernas motståndare. En mulla i Iran, en terrorcell i Algeriet, en nazistführer i Borlänge eller en hackergrupp i Solna kan sätta press på staten. Ställ in Pride, annars spränger vi några kraftverk. Sätt stopp för protesterna vid ambassad X, annars hackar vi sönder era kreditkort.

Genom att öppna en laglig möjlighet att ge vika, gör sig Sverige mer, inte mindre, sårbart för utpressning.

 

Att vi har en regering som är redo att ställa principen om att staten ska skydda våra rättigheter på huvudet så att medborgarna istället ska anpassa sig till statens behov är kanske inte helt förvånande, givet den svenska liberalismens dödsryckningar. Men, och här kommer de goda nyheterna, förslaget saknar stöd i riksdagen. Inte bara Socialdemokraterna utan även Sverigedemokraterna har avfärdat det.

Jag trodde aldrig den dag skulle komma då ytterhögern skulle skydda demokratiska rättigheter mot en nominellt liberal regering. Men där är vi nu. Samme Richard Jomshof som tidigare uppmanat till fler koranbränningar och vars ideologiske frände Chang Frick betalat för Rasmus Paludans härjningar tar nu strid för att de ska kunna fortsätta. På köpet skyddar de även flaggbränningar, rondellhundar och hängda dockor.

Dessutom ska naturligtvis remissinstanserna säga sitt, senast i november, och jag kan tänka mig att det finns en del som inte vill rubba en ordning som trots allt gällt under hela Kalla krigets säkerhetshot. Tittar man tillbaka i svensk historia så finns ju knappast skäl att ångra vår demonstrationsrätt.

Chansen är därför god att utredningen får samla damm, i all fall tills nästa gång ambassaderna brinner och alla får panik.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.