Nu har hans molokna göteborgska tystnat
Ulf Dageby (1944–2024) fortsatte spela rock’n’roll ända till slutet
När jag nås av nyheten om Ulf Dagebys död skickar minnet fram en hemfärd från en punkfestival i det förgångna, i Jönköping eller vad det var. Ett kassettband som gick på repeat i bilstereon, eftersom det var det enda som fanns till hands, med låtar av ett band med det fula namnet Nationalteatern. Eller Nationalteaterns rockorkester som de egentligen hette:
”Kolla kolla”, ”Jack the ripper”, ”Bängen trålar”, ”Men bara om min älskade väntar” och så vidare.
Mest tyckte jag om den senare låten, och inte visste jag då att det egentligen var Bob Dylan som skrivit melodin. Eller att den där säreget ljusa och moloket göteborgska gubbrösten tillhörde en väsentlig del av den musikrörelse som sedermera skulle bereda väg för den inhemska punken, genom tillhandahållande av spelställen och logistik.
Smörigt sjöng han förstås, gubben, men ändå så gripande på något vis. Det fick man ge honom.
Vad Nationalteatern och Ulf Dageby beträffar skulle jag bli visare med åren, och nog har jag svårt att tänka mig en värdigare mottagare än Dageby av Cornelis-priset på 750 000 kronor. ”Nu kan jag andas ut för första gången”, berättade han för kultursidans Rasmus Landström i samband med fjolårets utdelning.
Att vara frilansare är ingen lek för ömhudade, och Dageby kom att frilansa under i stort sett hela sin karriär. Ännu vid 80 års ålder hade han flera projekt på gång, bland annat en serie spelningar med Nationalteatern på Cirkus i oktober.
Liksom många andra i sin musikergeneration började Dageby som jazzkatt. När han skaffade elgitarr, en i sammanhanget oortodox vit Fender Stratocaster, fick han dock kicken ur sitt band och flyttade i stället till Lund för att studera juridik. Det gick väl sisådär, men det var i den skånska studentstaden som den invecklade historien kring Nationalteatern tog sin början, 1969.
Ensemblen bildades som en utbrytning ur Lilla teatern, men flyttade ganska kvickt verksamheten till Dagebys hemstad Göteborg, efter att Socialtjänsten städslat dem för att arbeta med teater för ungdomar i bland annat Hisings Backa.
Gruppen skrev och framförde många pjäser, och de flesta av de kända låtarna var ursprungligen nummer som inlemmats i dessa. Efter hand tog musiken allt större plats i verksamheten, och albumet ”Rövarkungens ö” (1980) består helt och hållet av fristående låtar, samtliga skrivna av Dageby. Mest känd är kanske ”Vi fortsätter spela rock’n’roll men vi håller på att dö”.
Dageby och Nationalteatern var också mot slutet av 1970-talet drivande i det så kallade ”Tältprojektet”, en ambulerande musik- och teaterföreställning om den svenska arbetarrörelsens historia. Till Tältprojektet komponerade Dageby ”Vi äro tusenden”, som också kom att bli föreställningens inofficiella namn.
1982 lämnade Dageby Nationalteatern för att arbeta självständigt. ”En dag på sjön” var titelspåret på hans första soloalbum, och blev en smärre hit. Redan 1984 kom nästa skiva, ”Lata rika”, och 1986 ”Minnen från jorden”.
Under senare år kom Dageby mest att ägna sig åt att skriva musik för film och tv, bland annat till vännen Stefan Jarls ”Jag är din krigare” (1997) och Björn Runges ”Om jag vänder mig om” (2003).
Ulf Dageby blev 80 år.
