Ett Eden där konst, sex och droger förenades
Fire Island var urscenen för västvärldens sodomitiska semesteröar
Fyra lördagar i juli skriver Kristofer Andersson om det vi längtat efter hela året.
I poeten Frank O’ Haras dikt ”A True Account of Talking to the Sun at Fire Island” från 1958 talar solen med författaren. Dikten skrevs på den amerikanska östkustön Fire Island.
Sedan slutet av 1800-talet har ön varit en queer säkerhetszon. Trots att dess påverkan på den amerikanska samtidskulturen är oomkullrunkelig har Fire Island lyckats undvika kanonisering.
Många kända ansikten har försvunnit in bland trädens mörker, med någon eller några. Här levde och semestrade nämnde Frank O’ Hara, liksom bland andra Edmund White, Oscar Wilde och Andrew Holleran.
Egentligen vill jag särskilt stryka under Andrew Holleran.
Så länge jag kan minnas har romanen ”Dancer From the Dance” från 1977 utgjort vägkorsningen där disco och litteratur mötts.
I ”Dancer From the Dance” är Fire Island ett Eden där konst, sex och droger förenas. Själva urscenen för västvärldens sodomitiska semesteröar. De automater med svarta tajta Speedos som idag återfinns på till exempel den grekiska ön Mykonos sattes för första gången upp här. Nittiotalets baleariska och MDMA-inramade nattliv hämtade även det sin bärkraft från just Fire Island.
Det finns liksom ett skäl till att det bästa spåret på The Village Peoples 23 minuter korta debutalbum från 1977 heter just så:
”Fire Island”.
De senaste två åren har myten om Fire Island fått ny kraft. När paret Peter Kriss och Nate Pinsley i början av tjugotalet flyttade in i sitt nyinköpta strandhus just intill Pine Walk på Fire Island tog de samtidigt över en del ägodelar från de tidigare ägarna. Symaskiner, kostymer, porslin och framför allt: enorma mjölkkannor staplade på varandra, fulla med kassettband från slutet av sjuttiotalet fram till början av nittiotalet.
De rymmer ljudet av blå fest intill turkosa vatten under aidsepidemin
På tejparnas handskrivna etiketter stod saker som ”Ice Palace” och ”The Pavillion”, legendariska nattklubbar i trakten. Liksom dj-namen: Robbie Leslie, Michael Jorba, Michael Fierman och Roy Thode. Sedan 2022 har totalt över 200 kassetter digitaliserats och tillgängliggjorts fritt under namnet ”The Pine Walk Collection”.
De rymmer ljudet av blå fest intill turkosa vatten under aidsepidemin.
På Fire Islands dansgolv var Bauhaus eller Pixies aldrig planetens ”viktigaste” artister. Det enda som spelade roll – på behörigt avstånd från fastlandets straighta gatekeepers – var en obegränsad kärlek till disco och Hi-NRG i samtliga former och avarter.
Ett namn spelar en central roll i ”The Pine Walk Collection”:
Michael Jorba.
Som dj-resident på Fire Islands GMHC Morning Party – fester som samlade in pengar till hiv-bekämpning – tonsatte han i tio år, fram till början av 90-talet, en historisk tid i Fire Islands historia. Michael Jorba gick bort förra året.
Att höra ”The Pine Walk Collection” är att tjuvlyssna. Någon skulle säkert till och med hävda att det borde vara olagligt. Mixarna och selektionen hade ingen uppfattning om morgondagen, eftersom ingen brydde sig om den. Kassetterna är en strålande lektion i hur bestående kultur bäst skapas och formas utanför rampljuset, utan hänsyn till inköpare, marknadsanalytiker eller kritiker.
Den som lyssnar igenom – och det förväntar jag mig att du gör – ”The Pine Walk Collection” får möjlighet att för en kort sekund känna vad discoduon Bicep formulerade i videon till 2017 års singel ”Glue”:
So glad to have something to look back and say I was there.
