När Jesus var en av njutningsvarelserna

Kristofer Folkhammar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kristofer Folkhammar ser tillbaka på Elisabeth Ohlsons fotografiserie ”Ecce Homo” och minns debatten och den egna komma ut-processen – men kan nu se bilderna med en ny blick

Det var exempelvis Jesus klackar och storleken på hans kön som det stormade kring. När fotografen Elisabeth Ohlsons bildsvit ”Ecce Homo”, med bibliska motiv tolkade genom en homosexuell lins, visades i svenska konsthallar och kyrkorum under slutet av 1990-talet, briserade en debatt som inte bara bildligen blev mycket våldsam. Konstnären mordhotades. Församlingar rasade. Demonstranter och motdemonstranter drabbade samman utanför de bombhotade lokaler där utställningen visades. En eldfängd debatt i svenska medier pågick under lång tid.

Bilderna i ”Ecce Homo” var i nästan samtliga fall parafraser på välkända barock- och renässansmålningar, utstuderat arrangerade scener ur enkla, direkta perspektiv: Den sista måltiden bland dragqueens. Jesus döende i Aids i sin moders famn. Ve-ropet bland läderfetischister. Det dramatiskt murriga i originalmålningarnas färger hade tvättats till en slick reklamfotolook. Poserna var välkända, men de hade fyllts i på ett nytt och, för tiden, skandalöst vis.

De hetsiga diskussionerna kretsade inte i första hand kring konstens frihet och eventuella ansvar, utan mer om huruvida Ohlsons bilder var hädelse eller kunde tänkas omfattas av det kristna kärleksbudskapet. Som konst betraktat avfärdades bilderna av de flesta kultursideskritiker som kitsch. Som på en gång för platta och alltför grandiosa.

Det var mycket med kyrkan, åren kring millennieskiftet, då homosexualitet i svensk offentlighet diskuterades ungefär lika kyligt och relativiserande som transpersoners liv emellanåt avhandlas idag. Som en värdering, en åsikt: var det okej, hur och när, i vilken utsträckning?

Hur den från staten nyskilda Svenska kyrkan skulle hantera välsignelser och vigslar var ett utbrett samtalsämne. Pingstpastorn Åke Green fick några år senare nationen att fundera över hetslagstiftning kontra yttrandefrihet genom sin predikan om sexuella abnormiteter som cancersvulster på samhällskroppen. När radioprogrammet P3 Homo lades ner suckade en väninna och tippade huvudet mot min axel i rökrutan utanför Humanisten i Göteborg: ”Nåväl, vi har ju fortfarande Människor och tro i P1.”

De där debatterna satte sig i kroppen på mig. Det låter överspänt att påstå något sådant, men ju äldre jag blir förstår jag alltmer hur ett offentligt samtal (eller en konversation på en skolgård, en arbetsplats, vid ett köksbord) där ens existens reduceras till ett ställningstagande formar en. Vilken idiot man blir av att känna tacksamhet inför att någon tycker att det är okej att man finns.

1998 var jag femton år (jag älskade honom hemligt och med en mordiskhet som bara kan stiga ur det fullständigt omöjliga). Jag kommer ihåg hur chockerande det var att se bilderna av Jesus bland bjärt festande och lidande queers på teve-nyheterna. Men framförallt minns jag reaktionerna de väckte, det nästan panikartade hatet i demonstranternas ögon och i Siewert Öholms ettriga röst.

Drevet gjorde garderobstonåringen som var jag rädd för Ecce Homo-bilderna, jag kom att associera dem helt med de trakasserier som jag var övertygad om att ett liv som bög skulle innebära. Utan hatet fotografierna väckte hade de sannolikt kittlat och inspirerat.

När jag nu bläddrar bland bilderna tänker jag att den hysteriska debatten kidnappade dem dubbelt. Det är skandalen som blivit svensk queerhistoria, snarare än Ohlsons verk. Dels överskuggade reaktionerna de känsligt genomtänkta allusionerna mellan bibliska scener och den homosexuella erfarenheten. Och dels tänker jag att hysterin som bilderna orsakade i offentligheten svalde det bildmässiga temperament som finns i dem. Bildernas storvulenhet knycktes på något sätt av belackarna. Det finns något hysteriskt i bilderna själva, som är viktigt.

Kärlek till det estetiskt överdrivna, och till dess präktigare släkting övertydligheten, är en queer sensibilitet. Att låta känslor, gester och kroppar svälla och bli påträngande, får en särskild betydelse mot en historia av döljande och skam, och ytterligare en när utgrävningen av den icke-heterosexuella historien så ofta fokuserar på bevisföring: Kolla, vi fanns! Det är säkert!  

Det burdusa, svulstiga, barocka och teatrala blir en omstörtande utandning. Strategin finns i camp-estetiken och i drag-estetiken, och är en fysisk sak att ta till sig. Det rusar i den garderade och hatbrottsberedda kroppen när identitetsskapande visas i extravagant genomskärning: Allt är möjligt och allt är skört. Allt är maskerad och allt är sant, smärtsamt, livet.

Det bästa som hänt samtida queers är att drag blivit så poppis. Inget kan vara sundare än en stor gest för någon som gömt sig.

Konst som är överdriven och övertydlig är förstås inte alltid bra. Alla bilder jag sett av Elisabeth Ohlson är det definitivt inte. Men bildsviten ”Ecce Homo” äger bitvis en lyster, som såhär på håll, tjugofem och tjugosex år efter att den flimrade i upprörda nyhetssändningar, träder fram. Majestätisk och sårbar.

Som brett frigörelseprojekt är den daterad. Ohlson valde själv att pensionera sviten för några år sedan, bland annat med hänvisning till bristen på mångfald i bilderna, som till över 90 procent befolkas av vita, vackra superkroppar. Däremot skulle nog frågan om hädelse kunna blossa upp även idag, men drevet skulle finna andra vägar, mer perifera men fler, och kanske bli lika våldsamt.

Oavsett hur mycket tiden sprungit ikapp eller ifrån ”Ecce Homo” bjuder dess pensionerade status oss en chans att umgås med bilderna mer intimt.

Har färgen blå varit snyggare i svenskt fotografi? I sin ljust turkosa nyans när Johannes döper Jesus på ett kakelklätt badhus, och låter honom träda in i en ny samhörighet.

Eller i mer intensiv och förhöjd tappning, i den allra första bilden, tolkningen av bebådelsemotivet. Det höggravida, lesbiska paret ser ut att leva i en dovt blåskimrande undervattensvärld. Ängeln som besöker dem svävar i dunkel, men det ser ut som om ljuset över de blivande mammorna kommer från hans blick. Han svävar med provrörssäd i handen, plumpt och symboliskt, och utanför tiden, som en dröm.

Minoritetsgemenskapen porträtteras som ett brokigt myller som breder ut sig och tar plats i några av bilderna, och som en tät sammanslutning i andra. Min favorit är ve-ropet bland flator och bögar klädda i läder. Kropparna i grova skinnattiraljer, pyntade med tunga metallöglor och kättingar, söker sig glupande in mot Kristus skira klädnad. Den stora himlen i bakgrunden är milt grå och mycket oviss. Det stannar inte vid att Jesus tar de utstöttas parti gentemot skriftlärda och fariséer, anspelningarna på s/m dubbelexponerar också den religiösa hängivelsen med erotikens psyke: Jesus som dom top, och rollspelets master som omslutande frälsare. Bilden värnar det låga och irrationella i människan, gör det heligt. De som söker tröst och beskydd är inga goda offer, utan hopplösa njutningsvarelser.

Somliga inom kyrkan hade lättare att ta till sig bilderna som kopplade samman homosexuella kroppar med en tydlig offerroll. Korsfästelsebilden med en blödande bög på Skinnarviksberget och gapande nynazister i bakgrunden kunde betraktas utifrån kristen barmhärtighet, och ställa den i fokus.

Men den bögknackade måste inte enkom vara ett objekt för medlidande. Han delar också sin historia av hatbrott och förföljelse med den tidiga kristna samfälldheten. Jesus pekades ut med en kyss och korsfästes på en kulle. Bögen outades och mördades på ett berg. Korsets skugga faller över honom. Han är övergiven, men del av en gemenskap som försöker bära mänsklig smärta.

Idag är en oerhörd tid, en nästan bisarrt motsägelsefull tid. Regnbågsflaggor smattrar som söta insektssvärmar genom stadsfestivaler, samtidigt som ledare och ledarinnor runt om i världen upplöser föräldraskap och förhindrar vård som gör det möjligt för transpersoner att leva autentiska liv. Synliggörandet av ostraighta sätt att leva kommer inte bara med frihet och trygghet, utan ofrånkomligen också med förljugna välmenande tecken och en annan, mer brutal utsatthet. Vi har plötsligt mycket att förlora.  

Bilderna i ”Ecce Homo” skär genom decennierna sedan de togs, genom de här hastigt överblommande sommarmånaderna där Elisabeth Ohlson kämpar med cancern. Och de ekar genom århundradena, där de stora berättelserna om vad det är att vara människa tagit form, och påpekar: De breda myterna har aldrig varit våra. Det är fundamentalt för att känna sig hemma i en civilisation. Vi kan inte fördjupa våra liv om vi inte förstår hur heteronormativitetens likgiltiga våld formar oss.

När den flyttas ut från den offentliga skandalen skapar ”Ecce Homo” en sfär där delar av den queera erfarenheten och historien leks med och bearbetas. Undersöks i speglingar mot några av den västerländska kulturhistoriens mest tongivande berättelser. Bryskt och utstuderat. Fnissigt och sensuellt korskopplande. Utan skyggen. Och gloriöst meditativ.