Friends arena lät väl inte heller så kul
Att höra Stordalen är som att tjuvlyssna på ett styrelsemöte i Succession
Länge trodde jag (eller hoppades) att det var ett skämt. På Instagram publicerades en film där hotellmogulen Petter Stordalen dansade runt på den tomma Nationalarenan i Solna, och meddelade att den snart kommer heta Strawberry arena. Men när jag för några dagar sedan promenerade mot Norra stå för att bevittna ännu en besvikelse så hade jordgubben monterats upp och bokstäverna var inplastade, redo att avtäckas. Idag sker namnbytet officiellt.
Det mest slående tycks vara uppgivenheten. Särskilt bland inbitna AIK:are, som ju tenderar att vara konservativa, milt uttryckt, när det gäller förändring. ”Som att Friends arena var så mycket bättre?” Och det var det ju inte.
Att höra Stordalen rabbla antal investerade miljarder parallellt med allt det humana som varumärket Strawberry står för i dagens P1 Morgon, är lite som att tjuvlyssna på ett styrelsemöte i Succession. Och kanske har Stordalen rätt i allt. Kanske har hans pengar upprustat hela offentligheten i Stockholm, och bildat ett fönster ut mot världen. Kanske har han till och med rätt i att Strawberry arena kan bidra till ”en positiv förändring och göra vårt samhälle till en bättre plats att bo på”, som det heter i pressmeddelandet.
Han är klok nog att understryka att det inte är ”gymmen eller spaanläggningarna” som är det viktiga - det handlar om människor, hoppet och euforin. Jag undrar hur många av människorna som faktiskt vistas där som delar den upplevelsen, och om det kommer överskugga upplevelsen av att gå i en halvtimme för att komma till en arena med dålig akustik och folköl i pappmuggar för hundra spänn.
Det sorgliga är att det inte spelar någon roll vad han säger. Personen, varumärket och avsikten gör trovärdighet omöjligt. Det mest sanna är kanske vad Stordalen säger i slutet av intervjun: i den världen vi lever i har Strawberry ett större värde än om de till exempel skulle ge tillbaka namnet Råsunda.
Bara för att det stämmer betyder det inte att den allrådande uppgivenheten är rimlig. I och med att sånt som Platinum cars arena blivit så vanligt förekommande är det svårt att göra annat än att rycka på axlarna. Men namn har en betydelse för folk, och gränserna för vad vi tycker är godtagbart flyttas hela tiden fram. Så länge några skärvor finns kvar accepterar man att ytterligare en flisa hackas bort. Intrycket blir att gränserna kan tänjas precis hur mycket som helst. Men jag är övertygad om att det inte stämmer, och att någon gång kommer strängen brista.
