Inte ens i EM får man känna riktiga känslor
Övervakningsfotbollen har satt sig i spelarna
Under det här Europamästerskapet i fotboll kommer glädjen med viss fördröjning. Spelarna gör mål, men hänger sig inte åt resultatet. Istället väntar de på auktoritetens dom: målet ska dubbelkollas av domare och datorer. Vid ett eventuellt godkännande lyfter de armarna i segergester, men ihåliga sådana, eftersom de följer någon annans ordning. Vänta, inte nu, inte nu heller, men… NU får du vara lycklig.
Övervakningsfotbollen har satt sig i kroppen på spelarna. De har visserligen alltid haft ett yttre öga på sig, i meningen att de inte varit sina egna. De har varit klubbarnas och marknadens, kameramännens och analytikernas. Men de har också delvis tillhört oss. I de grumliga stunder av tvivel, då sporten blir oförutsägbar, eller då domaren dömer fel, har vi vänt oss mot varandra med våra egna teorier om vad som egentligen hände.
Nu väntar vi i stället tålmodigt på den teknologi som ska ge oss svaret. Likt fotbollsspelarna vet vi att det är riskabelt att ryckas med för mycket, eftersom det snart kommer en uträkning som berättar för oss vad vi är menade att känna.
I den tyska sociologen Hartmut Rosas ”Det vi inte kan råda över” skriver han om människans längtan efter det oförutsägbara. I inledningen nämner han just fotbollens tjusning, hur den för många människor ”är så spännande att den under hela veckan står i medelpunkten för deras libidinösa längtan, fram till nästa omgång i ligan, eftersom den utmärks just av en sådan konstitutiv oförfogbarhet”. Sporten har, trots att spelarna gör allt i sin makt för att förbättra sina möjligheter, stundtals känts som motsatsen till den värld där allt ska vara mätbart. Om inte annat så har vi fått inbilla oss det.
Men det oförfogbara, som Rosa beskriver som det vi inte kan råda över, översätts i kapitalismen till finansiella risker. Allt är en kostnadskalkyl, och allt ska därför mätas för att senare tillgängliggöras för exploatering. ”Makt manifesteras alltid som ökning av den egna räckvidden i världen, ofta på andras bekostnad så att dessas individuella räckvidd ibland helt eller delvis ställs under den egna kontrollen och förfogandemakten”, skriver Hartmut Rosa.
På så sätt kan vi förstå detta sömniga EM, där fotbollsspelarna börjar röra sig enligt räkenskapens mekanismer och förvägrar sig alla impulser som känns alltför mänskliga. Tekniken, som länge kändes pikant, som ett undantag från sportens egentliga regelverk, har nu tagit sig in under huden.
Resultatet är ett fotbollsmästerskap för statistiker.
Köttet är dött. Allt är bara data.
