Mellansnacken är slut och Bruce verkar rädd
Skotten mot Trump nämns aldrig
En vanlig måndag under en vanlig vecka, efter mordförsöket på Donald Trump, spelar Bruce Springsteen i Stockholm.
De flesta i publiken vet förstås att Springsteen stödjer demokraterna, en del minns till och med hans samtal med Barack Obama och alla konserter som innehållit politiska mellansnack.
Men måndagen den 15 juli inleder Springsteen konserten i raketfart. Under den första timmen går den ena sången över i den andra. Inga pauser. Inga reflektioner. Springsteen springer och har bråttom att komma framåt. Jag som sett Springsteen fler gånger än jag vill erkänna, och skrivit en hel del om honom, har aldrig sett honom bli så mycket sin egen fiende som den här kvällen. Kanske är därför aldrig riktigt vågar utmana sig själv. Det hörs extra tydligt när han når ”Long walk home”, kvällens tionde sång. Det är en text som berättar om, ja, en lång vandring.
”Well Veteran’s Hall high upon the hill
Stood silent and alone
The diner was shuttered and boarded
With a sign that just said ’gone’
It's gonna be a long walk home.”
När den kom i oktober 2007 var den plågsamt överproducerad, men nu i Stockholm hörs alla ord och meningar, som om de var extra viktiga att understryka i dag. Innan Springsteen drar igång sången säger han kvällens sju tyngsta ord: ”This is a prayer for my country.”
Inte mer än så. Skotten mot Trump nämns inte. Som om han, Springsteen alltså, nått en viss ålder och inte tänker bli äldre i det politiska.
En enda gång till nämner han vad han ska spela härnäst: ”Land of Hope and Dreams.” Den har han spelat från och till sedan 1999 och i kväll dyker den alltså upp. Han betonar inspelet av Curtis Mayfields ”People get ready”, men mer än det: ”You don't know where you're goin’, but you know you won’t be back”.
Ju mer Springsteen övergår till partylåtar, desto mer tänker jag: han är rädd. Han känner i kroppen att den som säger något kritiskt om en amerikansk politiker kan råka ut för vad som helst, när som helst. Ett öra, en mun!
Det sista han gör innan han går av scenen är att sjunga: ”I’ll see you in my dreams, when all our summers have come to an end.”
Vi lever vid vägskäl, säger hans sånger, som en dubbelparkering, som om Springsteen inte längre vet vem han är. Från och med nu tror jag, som förtvivlat försöker rama in den här kvällen, att Springsteens ställningstaganden under mellansnack är ett minne blott. Sångerna får säga allt. Dur. Moll. Vi får nynna med och höra det vi tror att vi hör.
Det är fyra månader kvar till valet i USA. Och marken flyttar sig. När vi väl tror oss stå stadigt – som i en Springsteenrefräng – vet vi att alla berättare, sångare och politiker störtar förr eller senare. Och när vi tror att han fortfarande är inne i frågan ”is a dream a lie if it don’t come true?”, så är det som att han slår sig fri genom att sjunga: ”There’s is spirit above and behind me.”
Det är många frågor som trängs när vi står tillsammans på pendeltåget hem.
