Handslaget krossar asylrätten i Finland
Sannfinländska glädjetårar efter beslut om avvisningslag
Bilden är redan mediehistoria: de finländska socialdemokraternas ordförande som skakar hand med statsministern från Samlingspartiet. I ett annat hörn av salen sitter den sannfinländska inrikesministern Mari Rantanen och partiets ordförande Riikka Purra och omfamnar varandra gråtande. Av glädje, alltså. Eller lättnad. I varje fall är det inte sorg.
Om man är anti-flyktingar (eller varför inte anti-rättsstat, anti-internationell rätt eller anti-mänskliga rättigheter, alla dessa gammalmodigheter) är det onekligen en dag att fira.
Finlands statsminister heter Petteri Orpo . Översatt till svenska betyder hans efternamn “föräldralös” eller “övergiven”. Idag tycks beteckningen främst lämpad för Socialdemokraterna. Efter att Sanna Marin lämnat landet för Vogue och typ en flashig karriär som allmän inspiratör för Tony Blair Institute frontas partiet återigen av en människa utan karaktärsdrag. Jag säger det här utan värdering: det är en mycket intetsägande man. Så intetsägande att orden han uttalar tycks avdunsta i luften innan de hinner fram. I varje fall, så skakade denna man med sitt tomma ansikte hand med statsminister Orpo efter fredagens omröstning i finländska riksdagen (12 juli).
Fem sjättedelar av riksdagsledamöterna röstade för att den så kallade avvisningslagen skulle godkännas. Det betyder att Finland under särskilda omständigheter kan neka flyktingar asyl utan behandling. Initiativet vädrades efter Rysslands hybridpåverkan, där vaga hotbilder målats upp bland politiker och i medier efter att ryska myndigheter sedan förra hösten släppt igenom ett antal asylsökande till Finlands östra gräns (som EU och Nato-medlemmar är det även er 1340 km långa gräns, kära svenskar).
Lagens stöd har vilat på argumentationen om att den nationella säkerheten nu står i fara. Cirka 1000 bruna personer menas alltså hota landet så i den mån att grundlagen behöver ruckas på.
31 ledamöter röstade emot, 167 för. Kom ihåg de siffrorna.
Det som är märkligt med denna lag är att den är olaglig. Under fredagens tre timmar långa plenum (sju timmar föregående tisdag) konstaterades detta i åtskilliga talturer: Att tillämpa lagen rubbar inte bara självförståelsen som västerländsk rättsstat, utan bryter rent konkret mot EU-rätt och internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter. En gränsbevakare som följer order riskerar att fällas i europeisk domstol. Politikerna fortsatte alltså jamsa om det som allehanda juridiska sakkunniga – ni vet, professorer i juridik och liknande – redan hävdat veckorna innan. Allt medan Sannfinländarna vrider sig förväntansfullt. Det handlar ju om invandrare. Eller snarare: inga invandrare.
Bland det mest hisnande med fredagens beslut är dess funktion som prejudikat. Mitt kära fädernesland Finland sänder nu ut budskapet: om Ryssland idkar lite påtryckning är det helt okej att börja tänka om gällande allt det som vi tidigare har förstått som oomkullrunkeligt. Rätten till liv, exempelvis.
Man kan inte inte tänka sig att någon i Kreml är ganska nöjd.
Ja, ja. Man har ju, som en man med play-doh-ansikte, gjort en deal om att driva igenom lagen, hur det än verkställs. Man har ju lovat pappa Orpo! Och mamma Purra! (“Purra” är förresten inte bara släktnamnet på Sannfinländarnas partiledare utan betyder även “att bita” på finska.)
Jag nämner inga namn. Men flera socialdemokratiska källor uppger att de blivit pressade i sina röstningsbeslut.
Det gemensamma beslutet förhalades, stämningen var hotande, partiet kallas av de egna för “helt urspårat”. Ledamöterna var tvungna att skicka in en skriftlig ansökan och ringa upp partiledningen för att få rösta som de ville.
Tidigare i veckan hade nio socialdemokrater meddelat sig vara kritiska gentemot lagen. På fredagen fick sex personer i partiet tillåtelse att rösta nej. För att kunna klubbas igenom behövde lagen behandlas som brådskande, vilket krävde fem sjättedelars majoritet i riksdagen.
Vad var det jag sa om siffrorna? 31 personer emot, 167 för. Om det hade varit 34 respektive 164 hade inte majoriteten nåtts. En stor dag för Sannfinländarna, en ännu större för gummiryggrader. Det kan inte vara annat än tårar av lycka, där i Purras ansikte. Så enkelt det är!
Rakel Similä är frilansande kulturskribent och litteraturkritiker i Finland
