”Det är psykisk ohälsa som för oss samman”
STHLM Inkasso om ockulta ceremonier, droger och att skita i allt
Det är en kvav dag mitt i sommaren, och alla verkar antingen ha försvunnit från stan eller samlats på uteserveringar för att dricka. Ändå är Kvarnen stängt. Jag och Matte J går till en av alla närbelägna billiga barer på Folkungagatan, det är tomt där inne, och snart ansluter Fejs och Antabuz. De hälsar glatt på varandra. Det är inte så ofta de ses längre, och det känns som att smyga med på en återträff.
Tillsammans utgör de STHLM Inkasso, landets kanske mest populära bortglömda hiphopgrupp. Tre skivor men okända för den breda massan. Kända bland andra utövare och framförallt inom sin begränsade men hängivna skara. Fansen, som fått ett eget namn: Tokar.
I den skaran ingår jag knappast, men jag började lyssna när jag bodde i Rågsved, helt enkelt därför att det är svårt att bo i Rågsved en längre tid utan att höra talas om Onda, som tillsammans med Matte grundade STHLM Inkasso i början av 2000-talet. Även om texterna kunde vara rent infantila (”bryter ett förråd, vi förtjänar en applåd, bra idé, lite Tekken 3, vi förtjänar det, åh vad väck han e”, från ”Ut i natten”) så var de också direkt smärtsamma. Det hördes att någon menade allvar.
Rågsved brukar omtalas som den svenska punkens födelseplats, men den är också en station som producerat och producerar mängder av bra hiphop, och där var Onda en hörnsten.
Var, eftersom han dog 2016, efter ett relativt kort cancerförlopp. Förutom sorgen att förlora en nära vän så var det också Onda som agerade projektledare, i den mån någon alls gjorde det.
– Jag försökte ta på mig hans roll lite grann efteråt, säger Fejs tystlåtet. Men det gick inte bra, och jag tröttnade på musik i flera år efter det.
I en av få intervjuer (DN, 2013) får Onda frågan: Hur ser hiphopscenen ut om tio år? ”Sveriges Radio har precis upptäckt STHLM Inkasso, tyvärr läggs all statlig radio ner samtidigt”, svarar han.
Det borde alltså vara nu, och hittills har inget av det hänt. Inget större genombrott har ägt rum, och frågan är om det ens varit avsikten. Berättelsen om STHLM Inkasso är ovanlig just på grund av den frågan. Kommersiell framgång är så given att sträva efter att den inte ifrågasätts. Så dominerande att det är lätt att glömma att lyckan ofta återfinns just i skapandet. Och om inte lycka, så åtminstone ett sätt att andas.
En sorts mystik har vuxit fram runt dem. Väldigt lite är känt om människorna bakom, utöver det som finns i de extremt självutlämnande texterna. Kompromisslöshet är ledordet, och har varit ändå från början. Närvaron på sociala medier är fragmentarisk, inga hits över huvud taget. Rötterna finns i norra Sverige, primärt Gävle, vilket de beskrivit som ”Sveriges Manchester”. Det vill säga mörkt och dystert. De har skaffat sig ett white trash-revir som inte ruckas på.
Det började med att Onda skulle vara DJ på ett Nöjesguiden-event med sitt punkband. De spelade i ungefär en halvminut innan de slog sönder allt på scenen. Matte stod i publiken och gapade. Efter det började de snacka. Antabuz svarar ”jag minns inte” på frågan hur han gick med, och Fejs bodde i Gävle men fixade praktik i Stockholm med syftet att just vara med i gruppen. Oavsett anledning stod de utanför redan från början.
Matte: Med Inkasso har det alltid varit självupplevt. På den tiden handlade rap så mycket om tekniska skills. Man skulle härma amerikansk musik. Det var inte så mycket känsla.
Bifall från samtliga runt bordet.
Matte: Det var mycket som lät duktigt.
Antabuz: Det har vi skitit i. Och vi har fått en publik som inte heller gillar det där skillade.
Att det för den sakens skull vore oskillat stämmer inte. Att sätta fingret på exakt vad som gör att STHLM Inkasso sticker ut är svårt. Det är som att sugas in i en konstant natt. De är inte varken först eller sist med att rappa om att må dåligt, eller att lindra smärtan med droger. Men de gör det annorlunda än de flesta. Avlägset gangsterrap som den låter idag.
– Det är psykisk ohälsa som för oss samman, säger Fejs stillsamt.
Antabuz: Och tillsammans blir vi jävligt giftiga.
Det är ett ”giftiga” som nog ska tolkas som både ”bra” och ”destruktiva”.
Matte: Ja, det blev väldigt toxiskt ett tag. Vi har mycket grejer som vi inte vet var det tagit vägen ens. Det var så osunt leverne att mycket föll bort. Vi knarkade hela tiden och var helt väck i huvudet.
Mytologiseringen förstärks just av deras ovilja att synas. I början umgicks de i princip bara med varandra. Det fanns inga ambitioner med musiken, därför märkte de knappt att den gick hem hos folk.
Fejs: Musiken är liksom vår personliga slang.
Matte: På den tiden pratade vi ju exakt så.
Fejs: Och vi var så ovilliga att ta åt oss av andras slang.
Antabuz: Vi sket i det mesta. Vi orkade inte.
Matte: Det är mest sanna som sagts hittills.
Antabuz: Vi har ju sumpat skivkontrakt och massa grejer.
Matte: Det var mer som att vi skrek åt träd.
Vad betyder det?
Matte: Det betyder att jag liksom kunde arbeta upp någon slags… vansinne.
Fejs: Det var inbillade fiender. För att ha nån att rappa mot.
Matte: Ja, det blev aldrig några större konfrontationer. Vi hade ett slags allmänt hat. Vi kände inga och hade inga att dissa.
Egentligen är det slappt med den här sortens transkriberade, löpande citat i intervjuer. Men så är det också tre påfallande olika personer runt bordet, som ändå fyller i varandras meningar utan att blinka. Matte – vildhjärna med ett stundtals obegripligt och ordrikt bildspråk, en nästan total motsats till den blyga men raka Fejs, och den något motvillige Antabuz som inte vill vara med på bild, och den ende som dricker alkoholfri öl. Fejs och Matte har druckit upp sina innan jag kommit halvvägs.
Integriteten och kompromisslösheten skulle också kunna tolkas som lathet. Ametist Azordegan beskrev i Ondas nekrolog hur gruppen tackade nej till att medverka i hennes inflytelserika radioprogram. Integritet rakt av. Å andra sidan: I podcasten ”Gatuslang” gav Matte en intervju för många år sedan, där han blev så full att den fick avbrytas mitt i. Hade de verkligen tackat nej till ett fett skivkontrakt? Hade det inte underlättat att vara en gnutta mer uppstyrda?
Antabuz: Folk som säger att de inte ångrar något ljuger.
Fejs: Jag skulle inte vilja ha någon slags karriär. Jag tycker fortfarande att musik är lite heligt. Vi pratade mycket om ”andan”. Att texten skulle komma direkt, knappt passera medvetandet.
Matte: Det är svårt dock. Att upprätthålla livsstil där man har närheten till ”andan" hela tiden. När jag hade mina vanor så hörs det i musiken. ”Jaha, nu var det mycket smackande där.” Men å andra sidan blir det på riktigt. På gott och ont.
Fejs: Jag har varit ganska tillknipen och privat. Men jag tjallar ju på mig själv jättemycket i texterna.
Matte: Onda höll ju på med väldigt udda prylar. Ockultism och sånt. Så det var väldigt konstig stämning överlag.
Fejs: Vi gick och pratade om ”tok” hela tiden.
Matte: Ja, det blev allt mer på riktigt. När det var som värst påverkade det hela språket.
Fejs: Det blev en filosofi. Det var mycket som var tok, och ännu mer som inte var tok.
Läge att bryta in igen. Begreppet tok är en del av jargongen från tiden då de ”skrek åt träd”. Lite som det skildras i Mikael Yvesands ”Häng city” – det där egna språket som man utvecklar i grupper, i tonåren eller gymnasiet, som är unikt för just ens egna klick. Men tok har levt vidare, och innefattar den hårda kärnan av följare. Matte har en STHLM Inkasso-tatuering på underarmen, jag har en ”Gökbot”-tröja i garderoben (ännu en del av vokabulären). Den som är uppmärksam kan se klibbor uppsatta på elskåp och stolpar runt om i landet. Vid det här laget är merchen nästan mer känd än musiken. Matte jobbar med att kränga den. Han har tre barn, och hinner inte särskilt mycket mer.
Vad är en tok egentligen?
Fejs: En vägran att infogas. Det är inte politiskt, utan mer filosofiskt.
Matte: Mot slutet blev det periodvis ockult. Vi hade ju genuina ceremonier och grejer. Gökottan. Vår heliga dag.
– Jag har faktiskt firat det ensam i Gävle de senaste sex åren, säger Fejs medan han gräver efter snus i ryggsäcken.
Matte: Vi samlades på Fåfängan med ett stort oxhorn. Ett dryckeshorn som var silverbesatt.
Antabuz: Vi hade en liten gökkopp också.
Matte: Naturligtvis var vi inte i riktigt… bra form. Andarna var väldigt närvarande.
– Ja, det här är ju ett resultat av det, säger Antabuz och pekar på sin Carlsberg 0,0.
På frågan om vad de gör idag är Antabuz den enda som säger att han ägnar sig åt sin terapi, alltså musiken. Men om det kommer ut något vet han inte. De enas om att de har en skiva till att göra. Fejs jobbar i butik i Gävle. Det är först på senare tid han har börjat intressera sig för musik igen, efter att ha ägnat sig åt lego och modelljärnvägar.
– Det var det jag gjorde innan jag upptäckte hiphop.
Det är inte avsikten att varken romantisera eller ironisera kring droger här, och den som lyssnar på STHLM Inkasso kommer märka att de inte heller gör det, även om de har ”smakat på allt bra i FASS”. Snarare tvärtom. Det är långt ifrån tjock, trögflytande weedrök eller någon form av glamour alls. Många i deras umgängeskrets har råkat betydligt värre ut. Framförallt är det en väldigt svensk sorts socialrealism för underklassen, utan hoppfulla öppningar. Bäst sammanfattat i några rader från den fantastiska ”Röda ögon”: ”tolvtimmarspass, tolvstegsprogram, underklass, kneg utan deg, hanka sig fram, planka på tuben och leva med skam”.
Kanske är det vad som fått den inbitna skaran att lyssna och stanna kvar. Trots att de inte släppt ny musik på många år hör folk av sig. Antabuz berättar om breven han fått från häkten och celler. Något i STHLM Inkasso har frammanat en känsla av att lyssnarna känner dem, att avståndet är kort. Folk kan höra av sig som om en vänskap redan fanns, lite som en podcast man lyssnat på i evigheter. Bjuda in till fester eller bara prata av sig.
– Vi har varit tillgängliga för folk, säger Fejs. Ibland blir det lite som stödföräldrar.
Matte: Jag får höra alltifrån ”jag har ingen flickvän” till ”nu är jag i Amsterdam”. Det sjukaste är att jag faller in i rollen att försöka hjälpa till, trots att jag inte har haft några förutsättningar att vara pedagogisk över huvud taget.
Utanför startar en motorcykel på den i övrigt ganska tysta gatan. Matte tittar ut.
– Det har varit prövande för mig. Om man klarar av att vara medmänsklig. Och det visar sig att man kan det. Men det är ju inte så roligt som man kan tro.