Filmen om Gyllene Tider bygger på en myt

”Sommartider” förpackar ungdomlig odödlighetskänsla

Filmen om Gyllene Tider hade premiär 17 juli.

För tio år sedan skrev Ida Skovmand en kort liten text i Sydsvenskan om Rebecca och Fiona. Detta var när de fortfarande hade likadant hår som två av tre medlemmar i den hemsökta popgruppen Dolly Style. Skovmand skrev att dj-duon var ”bäst på att ljudförpacka ungdomlig odödlighetsskänla”. Jag klippte ut citatet från tidningen och satte upp på väggen. Inte för att det var något jag strävade efter, utan för att det var sant och med mina minderåriga mått mätt, en sådan vacker formulering.

Men ändå, den som lyckas bäst med att förmedla ungdomlig odödlighetskänsla vinner, det är där pengarna finns. Det spelar egentligen inte någon roll i vilket format känslan förmedlas, det kanske bara råkar vara så att hörselgångarna är snabbaste vägen in.

Musiken från 10-talets starkaste grl-pwrduo beskrevs som ”temamusik för nätter så unga att de känns minderåriga”. Det är kanske ett lite väl långt hopp i tid och genre, men samma ord skulle kunna användas för att beskriva Gyllene Tider under sina mest gyllene tider.

Trots att vi som är födda efter 80-talet inte riktigt ser på bandet från Halmstad på samma sätt som världen ser på Beatles så är det viktigaste en biopic kan göra att få oss att tro det. Det fanns en tid då fem söta unga män stod i en replokal och skapade musik som skulle hånglas till, supas till, skrikas till. Trallvänligt, opolitiskt och med den mest explicita textraden ”sätta på flickorna på tv2”.

I filmen ”Sommartider” är livet inte svårare än så. Visst saknas både story och karaktärsutveckling, men filmen är mindre fruktansvärd än väntat. Det är bara Felix Sandmans fejkade Halländska som får mig att knyta näven i fickan. Till och med nepobabyn Phoenix Parnevik lyckas ganska bra.

Till protokollet hör att jag älskar Halmstad. Staden med tre hjärtan har försett mig med en än så länge bestående tvåsamhet och nya vänner i vuxen ålder. Av den anledningen har nästintill alla halländska män i min närhet provspelat för filmen och visst hade det varit fint om alla i ensemblen var infödda, men det är för mycket att hoppas på i Filmsveriges netflixifiering.

Men inte ens slätstrukna kändisbarn kan förpacka ungdomlig odödlighetskänsla förevigt. När tre ungdomar dör i Kristianopel 1981 under en spelning doppar tittaren tån i mörkret, men det framstår bara som en del av den dramaturgiska kurvan som krävs för en berättelse i tre akter.

När eftertexterna rullar lever de lyckliga i alla sina dagar. Både Micke ”Syd” Andersson och Anders Herrlin har fortsatt att vara profiler i musikbranschen medan Mats ”MP” Persson driver en ”uppskattad inspelningsstudio i Halmstad”. Vad Göran Fritzon gör verkar han inte vilja skryta med för det står bara att han ”plågar sina grannar med sina finurliga Farfisa-slingor”. På bandets hemsida kan man läsa att han arbetar på ett tryckeri i Halmstad. I en gammal Expressenartikel verkar MP arbeta som tunnelarbetare i Hallandsåsen.

Ryktet säger även att femtio procent av all musik som spelas på Hotel Tylösand (som Gessle äger) måste vara Gyllene. Ett anonymt vittne berättar att hen varit på massage på hotellanläggningen och fått frågan ”Vill du ha lugn musik eller Gessle-musik?”

En annan film skulle vara den om bandet som blev gamla, och knaprade nostalgi för hålla sig vid liv. En film om hur billiga charterflyg till Mallis satte punkt för sommarstädernas storhetstid och hur de drabbades av butiksdöden. Hur odödligheteskänslan ersattes med känslan av att livet rinner en ur händerna. Det är så berättelsen om ungdomen slutar.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln