Salomon, det namnet ska jag aldrig glömma
Jag var tre år när han berättade att man kunde få feber av saknad
Författaren och läkaren Salomon Schulman är död, står det på skärmen. Jag läser febrilt alla runor med en klump i halsen. Försöker hitta någon som kan kapsla in allt den här människan var, men möts av Wikipedia-artiklar. Prestationer som radas upp, hans betydelse för den judiska kulturen, men orden är tomma. Bara i Expressen, tidningen han själv skrev för, skriver Karin Olsson rättvist om denna ovanliga, mångfacetterade, viktiga person. Jag dricker öl med mina vänner på kvällen, pratar om Salomon. Vi skålar för honom. Nu vill jag dela den skålen med er.
Året är 1999, jag är tre år gammal och har feber. Mamma får tips av en annan mamma på förskolan om en barnläkare i Lund, där vi bor. Vi sitter i väntrummet när han kommer ut. Han har svart hatt, långt grått skägg och slitna kläder. Varsågod, kom in, säger han. Nej tack, vi väntar på doktorn, svarar mamma. Det är jag som är doktorn, säger han, och mamma skäms över sina fördomar.
En livstid senare, men Salomon mindes ännu en av alla otaliga patienter han haft.
Läkaren Schulman undersöker mig och konstaterar att jag inte har någon infektion. Han frågar om det inte möjligtvis är så att jag saknar någon? Jo, min pappa, han är bortrest. När barn saknar någon väldigt mycket kan de få feber, säger doktorn. Eller var Salomon kanske mest av allt en poet?
Som barnläkare var han den mest pedagogiska och engagerade min mamma någonsin mött. Den enda läkaren jag inte var rädd för. Han älskade sitt yrke, han älskade oss, barnen. En gång bad jag mamma ringa Salomon och boka en tid. Hon frågade varför, om jag hade ont någonstans? Nej, sa jag, men jag saknar honom, så jag är rädd att jag ska få feber. Så vi gick till mottagningen, där han självklart hade tid att se mig utföra ett dansnummer i min finaste lila klänning. Han applåderade när jag var klar, ropade högt att det var den bästa föreställningen han någonsin sett. Mest av allt kanske Salomon var en pappa?
Många år har gått när jag läser honom i tidningen. Jag har själv börjat skriva artiklar i tidningar, poesi i smyg och när stora författardrömmar. Salomons ansikte som jag känner igen från barndomen dyker upp tillsammans med texter om antisemitism, den judiska kulturen och utsattheten, knivskarp kulturkritik och alltid med humorn, glimten i ögat, så som jag minns den. Jag håller långt ifrån alltid med om det han skriver, men beundrar hans sätt att rycka med mig som läsare oavsett. Kanske var han mest av allt en brobryggare?
När jag blev Sveriges läsambassadör på uppdrag av Kulturrådet, för två år sen, damp det plötsligt ner ett mail i inkorgen som gjorde mig varm av kärlek. Det var Salomon, som gratulerade mig till min ”nya diplomatstatus” och skrev att han trodde sig känna mig. Jag åkte ner till Lund kort därefter, så uppfylld över att åter ha kontakt med läkaren från barndomen, som numera lärde ut jiddisch, var översättare och brann för alla barns rätt till alla sina språk. Precis samma frågor jag lyfter i min yrkesroll.
Vi möttes på Lunds centralstation. Många år hade gått, och vi fick båda blinka bort tårarna när vi kramades. Som att möta en gammal vän man inte sett på tjugo år, och på sätt och vis var det ju så. En livstid senare, men Salomon mindes ännu en av alla otaliga patienter han haft. Jag bjöd på kaffe, vi pratade om åren som gått. Jag frågade om han gått i pension än, och han erkände att han ännu tog emot patienter, ännu lärde ut jiddisch.
Hans sista text på Expressen läste jag i våras, om de gängkriminella muslimerna och medmänskligheten han såg i dem, och jag förundrades åter av hur ovanlig Salomon var. Någon som istället för att bli bitter över allt världen utsatt en för, kan spegla sig i andras utsatthet och se likheter istället för skillnader. Kunna göra motstånd, aldrig låta någon trampa på en, men samtidigt se mänskligheten överallt. Var Salomon mest av allt just det, människa?
Nu är han något annat, mest av allt saknad. Sitt sista mail till mig signerade han ”Salomon (Schulman)”, och jag lovar dig, Salomon, det namnet ska jag aldrig glömma.
