Amor på psyket

Kärleken gör både Orfeus och Eurydike galna när Niklas Hjulström tolkar Glucks opera i Vattnäs Konsertlada

Cecilia Djurberg

helskärm

När ”Orfeus och Eurydike” hade urpremiär i Wien 1762 var Christoph Willibald Gluck varken först eller sist med att angripa myten om Orfeus som stiger ner i underjorden för att hämta tillbaka sin älskade, döda Eurydike. Men han satte avtryck genom att haka på ett lyckligt slut till sin opera, förmodligen som en kommersiell anpassning, och säkrade framför allt sin position i den historiska raden av uttolkare med sin överjordiskt vackra, odödliga musik.

I sin första så kallade reformopera, som genom tiderna spelats i flera olika versioner, manifesterade Gluck sin vilja att betona teatern i operakonsten. Hans musik bjuder samtidigt gärna upp till dans, men i Vattnäs Konsertlada invid Orsasjöns strand är scenutrymmet för svängomer på de Elyseiska fälten strängt begränsat.
 

I Niklas Hjulströms uppsättning ligger inte heller Eurydike död, men väl apatiskt onåbar för sin make i ett annat slags Hades — på mentalsjukhus, långt inne i sitt psykologiska mörker. Den välsjungande kören, som scoutats lokalt i Mora med omnejd, agerar tokiga, vitklädda medpatienter i solbrillor. 

Amor, som ger Orfeus chansen att få tillbaka sin Eurydike med den märkliga dealen att han absolut inte får se henne i ögonen på vägen hem, är en läkare i vit rock och sjungs med fint balanserad pondus av Göran Eliasson. Tillsammans med Pers Anna Larsson tillika konstnärlig ledare för Vattnäs Konsertlada. 

Larsson sjunger i sin tur rollen som Orfeus — för tredje gången i sin karriär. Men till skillnad från sin insats i Mats Eks minnesvärda uppsättning på Kungliga Operan 2007, då hon spelade honom som en gubbe i stripig vit peruk (och alternerade med Ann-Sofie von Otter i rollen) är denna Orfeus en person mitt i livet, hårt tärd av detsamma, i skrynklig kostym och alldaglig rock. Med stark intensitet bär Larsson upp föreställningen, precis som Orfeus uthålligt bär ansvaret för den utmattande kärleksrelationen. ”Kampen mot plågorna i detta vidriga mörker”, som det heter i denna svenska översättning, framställs dock i fint sceniskt samspel med såväl orkester som kör, samt med sopran Maja Frydéns finkänsliga gestaltning av den sjukliga Eurydike.

Jag köper lätt idén att läsa myten om Orfeus och Eurydike som ett slags folie à deux, det ger inte minst mer rimlighet till att Eurydice ”dör” och ”återuppstår” inte mindre än två gånger. Vetskapen om att regissör Hjulström också uttalat inspirerats av Ingmar Bergmans film ”De två saliga” (efter Ulla Isakssons bok med samma titel samt med Harriet Andersson och Per Myrberg i rollerna) gör det än mer naturligt att höra Orfeus klagan som uttryck för den medberoendes känslostormar. Likaså om man tänker sig att myten ska ha något substantiellt att säga nutidsmänniskan i sin bild av kärleken som en destruktiv spelare i livets drama.

Med det sagt känns inte helhetskonceptet superoriginellt. Snarare är ju denna på teatern så flitigt använda mentalsjukhusestetik på gränsen till klyschig, med retrosjukhussäng av vita stålrör och obligatoriskt sittbadkar avsedda för kalla bad.

Men viktigast på operan är ändå musiken, och den får dirigent Fredrik Burstedt att komma till sin utmärkta fördel i den intima, trärena konsertladan.