Häftig historia som blir för käck och gladlynt

”Amadeus” i Skillinge har svårt att skildra Mozarts isande öde

Uppdaterad 2024-06-24 13.41 | Publicerad 2024-06-23 13.01

Ur föreställningen ”Amadeus” på Skillinge teater.

Svensk sommarteater kan verkligen inte dras över en kam men skiljer sig kanske ändå mest från övriga årets inomhusföreställningar. På sommaren är det föreställningar i naturen, på landsbygden, vid historiska ruiner, i nedlagd bruksmiljö eller pittoreska byar. Känslan av att slippa loss från teaterdamm, tyngande konventioner, teknisk apparat och krav på perfektion livar många föreställningar i det fria. Trots att sommarteater ofta handlar om att upprätthålla traditioner, både för de som står på scenen och för publik.

Skillinge teater är en av de fria institutionerna på Österlen. Sedan trettio år tillbaka drivs verksamheten i det fagert böljande landskap som överblickar havet. En av Skånes kanske mest favoriserade destinationer och premiärpubliken talar mest stockholmska.


Sommarens giv ligger också långt från det lokala. ”Amadeus” var på 80-talet en riktig kioskvältare, först som pjäs av Peter Shaffer, sedan som film av Milos Forman. En häftig historia om underbarnet Mozart som så lekande lätt skapar odödlig musik medan hans kollega Antonio Salieri brottas med sin medelmåttighet. Hur kunde Gud, som Salieri svurit att tjäna med sin musik, belöna honom så? Hur kan Salieri stilla sin avundsjuka och hejda Mozart?

Föreställningen regisseras av Karin Johansson-Mex som tillsammans med Nils Peder Holm driver Skillinge teater och det är igenkännbara grepp på scenen. Den månghövdade kören används flitigt för att bygga upp stämning i rörelse, bild och ljud kring kampen om makt, genialitet och överlevnad utanför och i kejsarens salonger. Huvudsakligen fungerar det men det är ett grepp som också tar tid att få till och bli verkningsfullt. Ibland liknar kören gulliga blinda möss, ibland det skvallrande folket. Tempot har en tendens att sjunka och intrycken spretar mellan barnfilm och det mer formella.


Jonas Nerbe som Salieri äger en distingerad röst, men framstår mer avmätt än diabolisk. Filip Jönsson är en sprudlande Mozart, lagom galet aktiv och översvämmande för att även låta skymta en annan känsloglöd och ångest för såväl fadern som det faderslösa.

Jönssons fysiska spel utgör, som förväntat, en vibrerande vital kontrast till etablissemangets korrekta höga herrar men det finns något käckt och gladlynt över hela föreställningen som gör att Mozarts mörkt isande individuella öde inte riktigt griper tag. Kanske för att det trots allt är sommarteater på midsommardagen i en lada på Österlen?

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.