Först hotfullt utfall – sen dikt på gotländska
Genuin fascination för Ingmar Bergman bakom ”Dämon – El funeral de Bergman” i Avignon
Uppdaterad 11.39 | Publicerad 2024-07-05 15.06
På en fotbollsplan på en ö mitt i floden Rhône, några mil norr om franska rivieran, uppförs det första verket på årets Festival d'Avignon. Det är ett dansverk och koreografen Boris Charmatz säger i en mikrofon att antalet dansare är ”cirka 175”.
När de just ska påbörja sina sportliknande balettimprovisationer blåser en sju meter lång gren ner från en minst femton meter hög platan, och Charmatz ber sina dansare att hålla sig mer mot mitten av planen. Men det går liksom emot idén med verket ”Cercles”, som handlar om att röra sig i en stor cirkel, och ingen verkar följa rådet.
Man blir ju lite orolig när verkligheten inkräktar på ett så våldsamt sätt. På samma sätt oroas man av att det i själva föreställningen är svårt att veta vad som är verkligt och inte. För Charmatz instruktioner, som fortsätter under verkets gång, blir mer och mer märkliga. Ibland är de till och med lite sura, och man frågar sig: är det på riktigt? Några ur publiken skrattar, men de flesta gör inte det.
På den spanska regissören Angélica Liddells pjäs ”Dämon – El funeral de Bergman” sväljs också en del skratt. Som när hon på ett lite väl hotfullt sätt namnger sina kritiker, varav en nu stämt henne, eller när hon symboliskt skändar påven inför 2000 åskådare på det gamla påvepalatsets innergård.
Föreställningen är ett samarbete med Dramaten, som bland annat skickat hit Elin Klinga och Joel Valois, och utgår från den genuina fascination Liddell verkar hysa för Ingmar Bergman. För även om hon inleder med provokation blir pjäsen efter hand alltmer vördnadsfull, också mot kyrkan, och avslutas med svensk psalmsång och en präst som läser en dikt på gotländsk dialekt. Liddell har ansträngt sig för att det ska kännas autentiskt, vilket märks i den intensiva trekvartslånga monolog där hon tar upp sina egna rädslor och synder, även de mer förbjudna som avundsjuka och hat.
I pressen försvaras Liddell av Tiago Rodrigues, konstnärlig ledare för festivalen, som säger att det ”inte är festivalens uppgift att lägga sig i innehållet i de verk som presenteras”. Rodrigues har också regisserat festivalens andra huvudnummer vid sidan av ”Dämon”, med titeln ”Hécube, pas Hécube”, som handlar om ett verkligt rättsfall där en mamma söker upprättelse för sin autistiske son efter att han vanvårdats på ett gruppboende.
Dansen är så underlig att publiken vrider sig när den inte fattar om det krångliga skobytet på en vinglig pall går fel med avsikt eller inte
Tematiken är vardagsrealistisk men vävs här samman med hur drottningen i Euripides tragedi ”Hekabe” kämpar för sina barn i en storslagen och mytologisk värld, som speglas av det jättelika dagbrott med sten som är så beigevit och buskar som är så soltåliga att vi kunde befunnit oss i Grekland snarare än utanför Avignon där pjäsen uppförs.
På det medeltida Celestinerklostret i Avignons centrum spelas La Ribots ”Juana Ficción”, ett verk med experimentell musik av klassiskt skolade musiker och en koreografi av Ribot. Dansen är så underlig att publiken vrider sig när den inte fattar om det krångliga skobytet på en vinglig pall går fel med avsikt eller inte. Ännu mer obekvämt blir det när ingen förstår om föreställningen är avslutad bara för att dansaren målats med svart färg så att hon inte längre syns mot den mörka bakgrunden när solen gått ner, och flera åskådare går ut på scenen för att se om hon är kvar.
Mitt favoritverk det här året är ”Cercles”. Det är massdans som på samma gång är ordnad och kaosartad, och Boris Charmatz utrop i rollen av nonchalant diktator som samtidigt är småsint och osäker gör det ännu bättre. ”Hécube, pas Hécube” är med sin ensemble från prestigeteatern Comédie Française ett otroligt välspelat och välskrivet verk, men saknar lite udd, kanske för att de flesta karaktärer framstår som genomgoda. ”Dämon” har i stället lite för mycket udd och ödslar för mycket energi på en provokation som visserligen skapar rubriker men som ibland överröstar det konstnärliga djupet.
Men det intressanta är hur alla verk balanserar i förhållande till sin utsida, mellan konstverk och verklighet. I ”Cercles” syns det genom den osäkrade gränsen mellan övning och färdigt verk, ”Dämon” gör motstånd mot kritikernas alltför sakliga omdömen, som Liddell liksom Bergman upplever som främmande för konstens särskilda värld, och ”Juana Ficción” leker med publikens osäkerhet kring var verket slutar. Det är frågor som undersökts förut, men som här blir till ett eget tema och som fördjupas genom en omvänd mise en abyme där verken på samma gång öppnar sig mot världen och utnyttjar den skillnad som ändå finns mellan verklighet och fiktion.
