De får publiken att fullständigt sväva med
Ljus och somrig ”Tre systrar” på Hagestad Sommarteater
Publicerad 2024-07-05 14.06
Jag har inte tänkt på det förut, hur väl stämningen i Tjechovs pjäser passar in på den svenska sommaren. Vacker, poetiskt ljus, ombytlig och vemodigt kort. Det är nybildade Hagestad Sommarteater som får mig att tänka så med sin alldeles utmärkt lediga och annorlunda uppsättning av ”Tre systrar”.
I en stor vit lada vid kanten av ett av Österlens många vidsträckta sädesfält står de höga glasförsedda portarna öppna. Det böljar svagt i det färgrika draperityget och personerna gör även flitigt entré från trädgårdssidan.
Ensemblen är sammansatt av skådespelare från skilda scener och skånskan blandas med rikssvenskan. Lena Nylén Tyrstrup, Emilie Strandberg och Astrid Kakuli gestaltar de tre systrarna, pregnant olika samtidigt som de efterhand byter humör och energier. Kring dem kretsar uppvaktarna och männen, Harald Leander som Versjinin, Masjas vänlige men plågade älskare, Gustav Deinoff som Andrej, systrarnas bror som håller sig stadigt i bakgrunden medan hans fru Natasja (Helena Thornqvist) tydligt talar om var skåpet ska stå.
Rummet är stort, djupt och bohemiskt möblerat. Men personerna är lika mycket ute, där de vecklar in sig i sina kärleksrelationer eller hämtar kraft till nästa ansats.
För filosofera om livet, om det förgångna och det som komma skall, är gängse umgängesform. Här kommer den dock inte med suck och klagan utan roar och underhåller mer.
Den ledighet som på ett positivt sätt präglar uppsättningen ska alltså inte förstås som något slappt. Tvärtom spelas samtliga roller mycket livfullt. I stället för konstgrepp rymmer spelet ett slags helhjärtat kynne som välgörande kontrasterar mot systrarnas högdramatiska dröm om att en dag bryta upp och återvända till Moskva.
Systrarnas längtan till huvudstaden, bort från den lantliga miljön, är inte känslomässigt fokus under kvällen. Det pågår så mycket annat mellan så många andra på scen. Tjechov skrev sin pjäs sjutton år före den ryska revolutionen och systrarnas längtan till Moskva är nog en längtan efter det gamla självklara livet som överklass. Talet om arbetet som frälsning låter ganska tillkämpat.
Det storartade med föreställningen är att vi i publiken så fullständigt svävar med i tankar och känslor och länkas ytterligare in då ensemblen, mjukt och melodiskt, tonar in slagdängor som ”Girls just want to have fun” och ”Forever young”, med fint stöd av gitarr, klarinett och dragspel. Inte utan viss ironi men humorn har många mänskligt försonande och överbryggande drag i denna sommarteater.
