Problemet kanske inte är att ”alla gör det”
”Man föds inte till kvinna, man blir det”, står det på väggen på en skönhetssalong i Paris ytterkant. Jag kan inte bestämma mig för om det är skamlöst eller genialiskt att stjäla en av feminismens mest bevingade sentens för att sälja ansiktsbehandlingar.
Det är i alla fall helt i takt med tiden.
När Simone de Beauvoir myntade uttrycket för 75 år sedan introducerade hon ett radikalt skifte i hur vi ser på kön. Det som antagits vara biologiskt betingade egenskaper, och som i förlängningen rättfärdigade det förtryck som män utövade på kvinnor, ifrågasattes plötsligt som sociala konstruktioner. Det blev vägledande för de framsteg som kvinnokampen gjort sedan dess.
På 2020-talet känns den diskussionen långt borta. Att däremot göra sig fin – smörja in, sminka, skära bort och injicera – är det nya normala, därom tycks alla överens.
L’Oreals ikoniska reklamkampanj ”because you’re worth it”, låtsades på 1970-talet flytta den manliga blicken till vår egen spegelbild. Att vara värd att vara fin är också mottot i den nya självhjälpstrenden, som bygger på idén att en grå och stressig vardag blir lite bättre om man möter den med läppstift och nymanikerade naglar.
I alla kulturer ingår någon form av kvinnlig uppoffring för att bli betraktad som vacker och det har nästan alltid handlat om att disciplinera kroppen. Att binda fötterna på små flickor, eller att dra en korsett så hårt att man knappt kan andas är mer smärtsamt än många nutida ideal. Kanske ser också den eviga självsvälten, ”bantandet”, ett slut nu när diabetesmedicinen Ozempic visat sig stilla hungern så till den grad att ingen längre behöver vara tjock.
Och möjligen finns det något diaboliskt demokratiskt med att alla plötsligt kan bli smala utan någon större insats och att dagens 45-åringar kan dra av sju år på det synliga åldrandet med hjälp av fillers. Med den lilla asterisken att skönhetsvård kostar skjortan, trots att det inte sällan rör sig om pengar som spenderas helt i onödan. (Dyra krämer är inte bättre än billiga, det visar test på test på test, så säg efter mig nu: Det vi betalar för är känslan av lyx.)
Livet som kvinna beskrivs ofta som ett långt lopp mot gravitationen, fettet och åldrandet och sen dör man. Och har man invändningar mot detta, råkar man påpeka att dagens ideal faktiskt är ”sinnessjuka”, får man vara beredd på mothuggens stjärnstopp: Man ägnar sig åt kvinnohat.
Det är ett lurigt cirkelresonemang där den som säger ”Bianca Ingrosso” först förlorar.
En fråga är förstås vad vi ska jaga efter när ”alla” åtgärdat sina skavanker, när skrattrynkorna är borta, alla bröst ser likadana ut och 50 är det nya 30 också rent estetiskt? (Är det då folk börjar skaffa sig en personlighet? Frågar åt en mediebransch.)
Som Elvis Costello sjunger i en av sina bästa stunder: What shall we do with all this useless beauty?
Allt detta tänkte jag tills jag läste en text nyligen som bekräftade en vag känsla jag haft. Läkaren Fanny Nilsson har räknat på det och det visar sig att ”alla” inte alls håller på med skönhetsingrepp. Det rör sig rentav om en liten minoritet i Sverige och sannolikt i hela västvärlden, och problemet tycks snarare vara att dessa kvinnor rör sig i samma kretsar där de självsvåldigt – eller kanske för att hantera skammen – upprepar för varandra hur jättevanligt detta är.
Det bästa man kan göra (om man nu tvunget måste behålla Instagram-appen) är nog därför att betrakta kavalkaden av släta ansikten och obefintliga extrakilon som ett besök på zoo. Exotiska, gulliga djur, men likväl djur i bur.
Man föds kanske till kvinna, men man måste faktiskt inte köpa hela premissen.