Inte ens en högerpolitiker förstår vad som hänt
Högerideologin inom M och S har nu drabbat 40 000 tågpendlare mellan Uppsala och Stockholm. SJ meddelar sig tvingat att lägga ner alla 18 dagliga avgångar i båda riktningarna.
De negativa effekterna blir enorma också i samhällena Sigtuna, Märsta och Knivsta. ”En katastrof för vår region, arbetsmarknaden krymper när möjligheten att röra sig minskar. Risken är stor att arbetstagare nu inte tar ett pendlingsjobb och samma sak gäller arbetsgivare som kanske väljer bort någon som måste pendla”, säger Anna Lena Holmström. Svenskt Näringslivs regionschef i Uppsala (UNT 28 augusti).
Det ser alltså ut som en ond dröm, ett beslut så galet att det helt enkelt inte vore möjligt i en välutvecklad demokrati som Sverige. Om det inte vore för den förhärskande högerideologin som under mer än ett galet kvartssekel inriktat sig på att undergräva SJ, Statens Järnvägar.
Motivet bakom högerns aggression mot SJ är rent, klart och logiskt. Därför att SJ är statligt.
En av högerns grundläggande dogmer är ju att all statlig verksamhet utom krig bör överföras till privat ägande och drivas i vinstsyfte.
Högerkrafternas kamp mot statlig järnväg inleddes på 80-talet i thatcherismens era, och privatiseringsvågen gick hårdast fram i England. Det ledde därför till en snabbare katastrof i just England, men därmed också en tidigare reträtt till återförstatligande. I Sverige tog högerideologerna försiktigare steg. Det föreföll inte helt lätt att i ett svep privatisera hela SJ. Vilka så kallade aktörer skulle då åta sig tågtrafiken norr om Dalälven?
Så ”avregleringen” av tåg började med de mest trafikerade och därför mest lönsamma storstadsregionerna och på den ekonomiskt riskfria sträckan Stockholm-Göteborg, där ”aktörerna” fick chansen att visa hur mycket bättre privatiserade tåg fungerar. Pendelsträckan Stockholm-Uppsala är ur högerideologisk synvinkel idealisk för att bevisa tesen om nyttan av konkurrens.
Samtidigt med högerns uppflammande privatiseringsiver på 80-talet började ”de nya socialdemokraterna” driva sina teser om att statlig verksamhet skall gå med vinst, även tåg.
Mot den bakgrunden ter sig SJ:s beslut att lägga ner Sveriges mest trafikerade pendelsträcka som logisk. Sträckan gick med förlust på grund av konkurrens från ”aktören” Mälartrafik, som drivs av sex närliggande regioner. Mälartrafik kunde erbjuda lägre biljettpriser. Och SJ är av ägaren staten ålagd att gå med vinst.
En ideologisk seger för högern således? Sund konkurrens sänker priset för konsumenterna, vilket skulle bevisas?
Nja, inte riktigt. För som SJ:s vd Monica Lingegård förklarade i UNT: ”Det går inte att konkurrera med skattefinansierad trafik.”
Va?! Tänker man. Var aktören Mälartrafik, den mest försenade aktören, vinnare på grund av skattefinansiering? Jepp. Skattebetalarna i regionerna som äger Mälartrafik har fått betala för att konkurrera ut statliga SJ.
Svart komik uppstår också i den bittra reaktionen från Sigtunas kommunalråd Olov Holst (M). 18 dagligen inställda pendeltåg i båda riktningarna är sannerligen katastrof för Sigtuna.
Så långt är det lätt att hålla med högerpartisten Olov Holst om att det är ”ett enormt svek mot pendlarna”. Men hans bakvända ideologiska slutsatser är typiska för den förvirring som drabbat också högern. Han tror att SJ:s beslut beror på ”gamla öststatsmodeller” och att hans regering bör ta itu med SJ eller ”sälja bolaget”, helprivatisera som straff alltså.
Inte ens en högerpolitiker förstår således vad som hänt. SJ är beordrat att gå med vinst just för att skilja sig från alla ”öststatsmodeller”. Det innebär att SJ saknar allt samhällsansvar och enbart skall ta hänsyn till sin egen vinst. Även om man då orsakar miljardkostnader i det omgivande samhället.
Den gamla 1800-talshögern, som skapade SJ, hade en grundläggande ståndpunkt gemensam med de gamla öststaternas – och de gamla sossarnas – planekonomer. De såg infrastrukturen i riket, tåg som vägar som vattenförsörjning och avlopp, som en samhällsservice som staten är skyldig att tillhandahålla. Lika självklart som luft att andas.
Men när vi nu blandat moderathögerns föreställning om den välsignade nödvändigheten av alltings privatisering med sossehögerns föreställning om att statlig infrastruktur måste gå med vinst uppstår ideologisk kortslutning, en blågredelin röra som är varken höger eller vänster. Och då blir det både politiskt korrekt och logiskt att lägga ner pendeltrafik för 40 000 skattebetalare. Såväl moderathögern som sossehögern borde ta en titt på sin egen historia.