SJ raserades av rent ideologiska skäl
Det är inte inkompetens eller ens girighet som gett oss Europas sannolikt sämsta och sämst underhållna järnvägstrafik. Det är ideologi.
Men det var också ideologi, närmare bestämt högerideologi av äldre typ, som byggde upp en nästintill perfekt fungerande järnvägstrafik i Sverige, ett system som fick leva i över hundra år.
1856 när Statens Järnvägar, SJ, skapades var tågtrafiken i Europa ett illa fungerande trasselnystan med konkurrerande privata järnvägsbolag utan samordning.
Jag vill för säkerhets skull erinra misstänksamma läsare om att vänster- och miljöpartister och dylikt inte existerade 1856. SJ var ett rent högerprojekt.
Den tidens högerpartister var med dagens ögon politiska barbarer, självklart motståndare till allmän rösträtt, i synnerhet för underklass och fruntimmer.
Men man såg det som en nationell plikt att upprätta ett järnvägssystem för hela folket. Också arbetare måste kunna transporteras, liksom gods, särskilt tyngre gods för export, som malm. Olägenheten med underklass ombord på tågen kunde man efter engelsk förebild reglera med segregation i andra och tredje klass.
Högern nationaliserade alltså järnvägstrafiken för nationens bästa. Efter hundra års praktik fungerade det statliga jätteföretaget SJ med urverksprecision. Ännu i min barn- och ungdom gick tågen som vanligt vintertid. En stor del av SJ:s arbetsstyrka ägnade sig i ur och skur åt banunderhåll och tågskötsel. Återigen. Denna väl fungerande samhällsservice skapades alltså av äldre tiders högerideologi.
Men senare tiders höger såg annorlunda på saken. Den moderna högerns dogmer föreskriver att all privat verksamhet fungerar bättre än all statlig verksamhet och att marknadsekonomi alltid är bättre än planekonomi.
Det förargliga med SJ blev därmed att projektet stred mot dogmerna. Det var ett av Sveriges allra största företag och fungerade utmärkt. Men det var statligt och i hög grad resultatet av planekonomi. Alltså måste SJ raseras av politiska skäl, ”avregleras” för att tala nyspråk.
Det var en fråga om grundläggande principer. Ungefär som när statliga Vin & Spritcentralen genom magiskt skicklig marknadsföring trollade fram ett brännvin (Absolut Vodka) som blev marknadsledande i världen och med råge betalade hela den svenska alkoholimporten. Det var otroligt, som att sälja svensk sand med strålande avans till länderna i Sahara, en statlig gås som värpte guldägg. Men därmed utgjorde en kränkning av högerns heligaste dogmer.
I ren desperation sålde regeringen Reinfeldt (M) gåsen till utlandet för att bli av med det ideologiska missfostret. En enastående usel affär, men politiskt korrekt.
Under högerns uppsving på 80-talet när också sossarna gick högerut och blev ”moderna” sossar, blev det dags att ta itu med den sen hundra år irriterande väl fungerande statliga kolossen SJ.
Omedelbar privatisering skulle inte gå att genomföra i praktiken. Det fattade till och med ideologerna på högerns institut Timbro, som ändå satt och förberedde förslag om att privatisera allt vatten i landet.
Ett första steg fick därför bli bolagisering, att spränga sönder SJ i ett antal mindre bolag. I ett senare skede kunde man ju alltid gå vidare genom att sälja ut aktier, som med Telia. Man styckade alltså upp SJ för att härma någon sorts ”marknad”, och på den marknaden skulle varje enskilt bolag gå med vinst, oavsett vilken del av SJ:s verksamhet man övertagit. Det nya bolag som skulle svara för underhållet skulle också gå med vinst, nu i sund konkurrens med nyskapade privata bolag.
Underhållsbolagets ”Infranord AB” omedelbara väg till vinst blev följaktligen att göra sig av med delar av maskinparken, som ju var en kostnad. Det fattar vilken räknenisse som helst. Man sålde raskt av exempelvis snöröjningsmaskiner. Det självklara resultatet av den affärsidén känner alla vintertida tågpassagerare väl till.
Dock behöll underhållsbolaget Infranord AB kapaciteten att underhålla ledningsstolpar och kontaktledningar. På det området hade man åtminstone tio gånger större kapacitet än de nyskapade privata bolagen. Men ”kunden” Trafikverket föredrog de billigare men förstås sämre anbuden från de privata bolagen. Och om de privata bolagen förlorade någon upphandling överklagade de och började processa så att arbetet stod stilla. Trafikverkets stigande juristkostnader drogs givetvis från budgeten för underhåll.
Underhållsbolaget Infranord AB har därefter tvingats sälja sin överlägsna kapacitet till Norge.
Den naturliga följden av alla dessa marknadsekonomiskt logiska beslut blev att kostnaden för ännu inte utfört underhåll under de senaste tjugo åren stigit från 8 miljarder till 70 miljarder, och tickar raskt på. Med nuvarande takt tar det 350 år att komma ikapp underhållsskulden. Det går ju inte, som var och en förstår. Att driva järnväg är inte som att agera på marknaden för damkläder eller hamburgare.
Det är alltså ideologi som inte så sakta, men säkert, är på väg att döda den svenska järnvägen. Till skillnad från i likvärdiga länder som Japan och Schweiz, där högerpartisterna tycks vara mer gammalmodiga och mindre dogmatiska.
För övrigt anser jag att…
…den som snabbast och enklast vill sätta sig in i sakfrågorna kan läsa ett föredömligt reportage på sju sidor av reportern Jonas Fröberg i vår malligaste morgontidning av den 21 juli. Det var mycket lärorikt.
…skojigast hittills i den här diskussionen var en ledare i SvD 1 augusti där förre moderatledaren Ulf Adelsohn beskylldes för ”socialiseringsiver”, renegat alltså, för att han i grunden håller med om att det är ideologiska misstag från höger som förstört SJ.