Det han gjort förstör för alla manliga pedagoger
Det föräldrarna i lilla Ljusdal nu går igenom är, och jag vågar generalisera, varje förälders mardröm.
Det kanske inte är något du tänker på varje dag, men det finns där ständigt i ditt undermedvetna, en pickande oro.
Du hör dig själv fråga ditt barn: Är det någon som tar på dig på sätt du inte gillar?
Du säger: Om någon säger att det är er hemlighet, då berättar du direkt för mig.
Du säger: Om någon säger att mamma blir arg om hon får veta, då kommer du till mig. På dig blir jag inte arg.
Du säger: Ingen ska någonsin göra dig illa.
Du får sen svar som du ska tolka. Ibland helt obegripliga då barnet inte än lärt sig bemästra språket.
Därefter lämnar du in barnet på förskolan och måste våga tro på att det är tryggt där.
Att de vuxna vill barnet väl och gör allt i sin makt för att barnet ska känna att här finns inga monster, här finns inget som gömmer sig under sängen.
På förskolan ska ditt barn vara fredat.
Det är en del av överenskommelsen.
Jag kan inte tänka mig något svårare, än att som förälder få veta att ens barn har utsatts för övergrepp av en vuxen man, som dessutom verkar ha varit väldigt omtyckt. Som har lurat alla!
Och det är hans gärningar som i dag – och framöver – gör det svårt för alla manliga förskolepedagoger. För de som faktiskt gör jobbet med den äran.
Jag har träffat många genom åren. Och nästan alltid känt att i din omsorg vågar jag lämna mitt barn. Precis som föräldrarna i Ljusdal gissningsvis gjorde.
Det är andra män som gör det svårt att lita på män. ”Inte alla män”-retoriken, är en klen tröst när små, försvarslösa barn utnyttjas så grovt.
Det är förstås ohållbart att vara misstänksam mot varenda person som kommer i närheten av ens barn – men jag förstår inte heller hur man ska kunna låta bli.
Jag kan inte heller tänka mig något mer vedervärdigt än en vuxen person som förgriper sig på förskolebarn. De mest värnlösa av människor. Att ens tänka på de drabbade familjernas verklighet i dag i Ljusdal är plågsamt.
Bara att gå dit i tanken utlöser ett intensivt obehag, en stor sorg över att de här nio flickorna blivit utsatta – för en vuxen mans sjuka begär. Det gör mig helt galen. Hur ska familjerna hitta tillbaka till någon vardag där de får klaga på lämning, hämtning, pusslet?
Små barn somnar ofta här och där, helt trygga i att de vuxna runt omkring tar hand om. Bär från bilen, bär från golvet, bär genom livet. Kommer de här barnen somna och våga tro på att det finns en vuxenvärld som håller dem?
Och hur ska Ljusdal, med sina drygt 6 000 invånare, kunna gå vidare?