Fläckfri Ängelholm-country från Francis
Uppdaterad 15.06 | Publicerad 15.03
ALBUM Maja Francis är tillbaka med sitt andra album där hon på alla plan drar mot fläckfri countrypop.
Men inte utan det sting i hjärtat som genren kräver.
Maja Francis
Hello cowboy
RMV Grammofon/Playground
COUNTRYPOP Hela världen har fått dille på country – från Beyoncé till Post Malone. Den nya generationens countryartister som Morgan Wallen spelar på Strawberry arena och i fjol gick genren om hiphopen som världens mest strömmade musikstil i USA. Enklare uttryckt: countryn är den nya popmusiken – på samma sätt som rapen alldeles nyss var det. Samtiden är ett enda stort ”Shaboozey”, om ni så vill.
Svenska Maja Francis närmade sig countryn redan på tre år gamla albumdebuten – bland annat genom en duett med vännerna i First Aid Kit. På nya skivan behåller hon cowboyhatten på – i allt från lyrik och estetik till själva musiken.
Det öppnande titelspåret är en skånsk kusin till Kacey Musgraves ”Space cowboy”, för övrigt en av de finaste sånger som spelats in det senaste decenniet. Precis som i fallet med Musgraves handlar det om fläckfri countrypop; krispiga gitarrer, plockande banjos och klockren stämsång. I Sverige är ”Hello cowboy” förmodligen det snyggaste i sitt slag sedan Sarah Klangs senaste album ”Mercedes”. Tankarna går annars till genrens gudinna Dolly Parton och faktiskt även till den svenska scenens motsvarighet: Kikki Danielsson.
Stundtals är Maja Francis, som deltog i ”Så mycket bättre” för två år sedan, väl genretrogen. Sånger som ”Low” och ”Crazy world” sitter ensamma på en bortglömd bar, stirrar på bootsen och gråter i en bourbon. Kanske hade jag önskat att en referens till ”Kentucky” bytts mot någon pizzeria i Ängelholm, platsen där artisten växte upp. Å andra sidan känns det som om musiken i sina bästa stunder skulle kunna utspela sig på just en sådan.
Låtskrivandet är rakt igenom gediget. Det är idel starka refränger som gjorda för bilradion. Texterna är en snygg avvägning av detaljrikedom och raka smockor. Francis sjunger strålande och alternerar dessutom genom att djärvt pratsjunga i stil med 60-talets flickpopgrupper.
Just när man saknar något som ger ett extra sting i hjärtat kommer även det – i låten ”Family photo”, som spelar på samma sentimentala strängar som Jackson Brownes ”Fountain of sorrow”.
Nästan lika stark är finalen ”Divorce”, en stråkbeklädd och bitterljuv betraktelse om hur det känns när livet ger oss citroner.
BÄSTA SPÅR: ”Family photo”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik