Post Malone gör country för Mall of Scandinavia
Uppdaterad 19.12 | Publicerad 18.36
ALBUM Post Malone bygger om sig till countryartist utan större problem.
Men det säger inte så mycket.
Post Malone
F-1 trillion
Mercury/Republic/Universal
COUNTRY Post Malone gjorde nyligen en intervju i det amerikanska tv-programmet ”Sunday morning” på CBS. Eftersom han lanserar sig som countryartist bar den ansiktstatuerade pandabjörnen för säkerhets skull en vit keps med orden ”Dolly Parton fan club”.
Det är omöjligt att inte tycka om honom. Han kedjeröker och klipper en öl under intervjun. Programledaren som ställer frågorna kallas rakt igenom för Sir. Auran är nervös, blygsam och artig. Det är lika svårt att inte känna med honom när han pratar om hur han anklagades för att vara en kulturgam efter att ha slagit igenom som hiphopartist med debutsingeln ”White Iverson” från 2015. Det vill säga en person som inte bottnar i musiken utan utnyttjar kulturen i mer suspekta syften.
Samma anklagelser sänkte inte volymen när Post Malone bytte från mjuk mummelrap till regelrätt pop utan att framgångarna kapades en millimeter. Frågan är dock om han har varit bättre än i den fantastiska lilla popsingeln ”Circles”? Attackerna lär inte sluta när Post Malone byter spår igen och, med vinden i tändernas grills, rullar rakt ut på minfältet country.
Post Malone verkar inte bara ha en älskvärt prestigelös och bred smak. Han är lika mycket ett exempel på hur avståndet mellan hiphop, pop, rock och country krymper i en strömmad tid där gränserna suddas ut för att passa alla, allt och din kusins algoritm.
Det som är mest country med ”F-1 trillion” är kanske albumets stjärnbaner av tunga gäster. Här är alla glada opportunister. Tack vare Post Malones enorma popularitet kan han ringa in i princip vem som helst. Chansen att nå nya målgrupper är mer frestande än all eventuell trovärdighet i världen. Hey, Willie Nelson spelade en gång in duetter med Julio Iglesias av samma anledning.
På ”F-1 trillion” är det relativt enkelt att hitta de bästa låtarna genom att läsa gästlistan. Sierra Ferrell är nog det mest överraskande namnet. Hon ger också balladen ”Never love you again” ett tilltalande blått djup i valstakt. Lainey Wilson och Dolly Parton skiner allra starkast i ”Nosedive” respektive ”Have the heart”. Den sista hade inte duon The Judds tackat nej till på 80-talet. Och Jelly Roll är nog i slutändan den riktiga förebilden för Malones countryprojekt.
Tim McGraw, Blake Shelton, Morgan Wallen och Luke Combs låter i sin tur precis så förutsebara som väntat. Många låtar är ljus lager med cowboyhatt. Hundratals andra artister hade kunnat spela in dem, inklusive Jill Johnson. Man kan melodierna, produktionen och texterna redan innan man har hört dem, hur catchy de än må vara.
Efter 18 låtar känns det som att gå fram och tillbaka genom Mall Of Scandinavia och titta på vräkiga saker som ingen behöver.
Själen väntar vid utgången.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik