Sturgill Simpson har gjort sommarens album
KRÖNIKA När det bara är två veckor kvar av augusti känns det som att det går att våga slå fast:
Sturgill Simpson har gjort sommarens album.
Jag fick lyssning lite försent och hade lite för fullt upp med annat för att hinna med recension vid släppet 12 juli, men kände omedelbart att det vilade något speciellt över ”Passage du desir” med Johnny Blue Skies.
Jo, Sturgill Simpson använder sig numera av ett alias när han ger ut skivor eftersom han vid ett tillfälle sagt att han bara skulle släppa fem Sturgill Simpson-album och uppenbarligen är en man som står vid sitt ord.
Johnny Blue Skies är namnet som en bartender hemma i Lexington, Kentucky brukade presentera Simpson med varje gång han ville gå upp och köra ett spontant set på barens ”open mic”-kvällar. 46-åringen har använt namnet här och där tidigare, inte minst när han i fjol på sedvanligt otippat Simpson-vis hoppade in med Diplo på låten ”Use me (brutal hearts)”.
Måhända är det i hans speciella värld även enklare att gå tillbaka till den sortens soulinfluerade coutryrock som han firade sådana triumfer med på ”A sailor’s guide to earth” för åtta år sedan om han slipper att göra det riktigt som sig själv.
Simpsons produktion efter det har bestått av den intressanta men kanske inte alltid överdrivet lyssningsbara ZZ Top-experimentrocken på 2019 års ”The sound and fury” och tre bluegrassalbum, och han har som bekant inte gjort sig känd som en artist som gärna tittar bakåt.
Samtidigt går även ”Passage du desir” att se som ett nytt steg, en förfining av allt som är riktigt bra med Simpsons låtskrivande. Bara sekvensen där han går från att sjunga välfångat om kärlek med mycket bagage i soulballaden ”If the sun never rises again” över att drömma om ett lätt liv som barägare i Thailand i softhonkytonkiga ”Scooter blues” till att sörja en vän som tog livet av sig i eposet ”Jupiter’s faerie” är ypperlig.
Finalen ”One for the road”, nio minuter kosmisk country om ett förhållande bortom räddning, rör sig på samma nivåer.
Hur mycket jag än har spelat Jack Whites ”No name” är det ”Passage du desir” jag verkligen tar med mig från den här sommaren.
När någon dessutom har vänligheten att lägga upp en inte så lite laddad Simpson-konsert från San Francisco förra helgen på Youtube blir det än mer uppenbart hur genuint starka de här låtarna är.
Där gör han även, högst ”simpsonskt”, en cover på Procol Harums ”A whiter shade of pale” som sprakar mer än vad som borde vara möjligt.
Sverige-besök snart, tack.
4 tips: kul gitarr-tv och späckad festivalhelg
Mer Sturgill!
Sturgill Simpson dyker förresten upp i senaste avsnittet av Matt Sweeneys Youtube-serie ”Guitar moves” och bevisar under 27 mycket underhållande minuter vilken genuint begåvad musiker han är. ”Guitar moves” är även i övrigt en varm rekommendation. Sweeney, som på 90-talet hade bandet Chavez och senare har jobbat med alla från Iggy Pop till Anna Ternheim, spelar med och tar reda på hur gitarrister som Keith Richards, Billy Gibbons och St Vincent egentligen gör. Kul för betydligt fler än gitarrnördar.
Americana hela helgen
Med svårt saknade arrangören Northern Trails konkurs i fjol försvann inte minst festivalen Sthlm Americana. Men i helgen görs ett litet försök att plocka upp stafettpinnen när Debaser ordnar Stockholm Roots. Start i dag med bland andra The Hanging Stars, Dylan LeBlanc och Katie Pruitt. I morgon och på söndag spelar finfina namn som H Self, Ellen Sundberg, Foy Vance och inte minst Phosphorescent. Befinner ni er på andra sidan landet kan ni se flera av artisterna på systerfestivalen Rootsy Summer Fest i Falkenberg.
Stockholm på hjärnan
Det är eventuellt ett tag sedan ni tänkte på Infinite Mass men de kan mycket väl ha dagens roligaste singel. För lagom till spelningen på Stockholms Kulturfestival i kväll – deras första på 15 år – släpps ”Stockholm in my brain”, en omgjord version av Dillingers ”Cocaine in my brain” med den jamaicanske toastaren själv bakom micken. Alla som gillar den mer Teddybears-besläktade sidan av The Mass torde gå igång på den festsugna hyllningen till huvudstaden.
Värdigt från Perrett
Peter Perrett, 72, har inte direkt levt sitt liv efter kostcirkeln, så kanske är det delvis därför som titeln till nya singeln ”I wanna go with dignity” slår så hårt. Framför allt är första låten från höstens album ”The cleansing” precis så intensiv gitarrock som mycket har varit på den forne Only Ones-ledarens två senaste soloskivor. Inget blir sämre av att Bobby Gillespie är med och körar och Carlos O’Connell från Fountaines DC spelar gitarr.
LYSSNA PÅ HÅKANS BÄST JUST NU-LISTA!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik