Melissa Horns sjunde album är skoningslöst
Publicerad 2024-09-06 08.27
ALBUM Sanning på sanning radas upp och konfronterar lyssnaren – som ett ofrivilligt uppvaknande i vargtimmen där hela livet rullas ut och kräver svar.
Melissa Horns sjunde album är en ganska skoningslös historia.
Melissa Horn
Den jag kunde blivit – den jag blev
Sony
SINGER/SONGWRITER Lyssnar vi på popmusik för att vi är olyckliga eller är vi olyckliga för att vi lyssnar på popmusik? Författaren Nick Hornby ställde frågan i romanen ”High fidelity”.
Den svenska singer/songwritern Melissa Horn går i liknande tankar. ”Hur mycket har mitt jobb påverkat mitt mående? Och hur mycket har jag valt detta speciella liv just på grund av den jag är? Mitt jobb går trots allt ut på att jag drar fördelar av att gräva i mig själv, mina problem och mina rädslor”, resonerar hon i en intervju med Dagens Nyheter.
Samma funderingar om arv och miljö ekar genom hela sjunde albumet, som faktiskt först var tänkt att bli en bok i två delar.
”Den jag kunde blivit – den jag blev” är det första musikaliska livstecknet från Melissa Horn på fem år – förutom ett sällsynt extrovert gästspel i ”Så mycket bättre”. Privat håller den omåttligt populära artisten publiken på avstånd. I sin musik ger hon bort desto mer.
Det är till exempel inte lätt att skriva om ånger. I tider av sociala medier är det nästan tabu att erkänna att det faktiskt inte blev som man ville. Men skivans titelspår får mig att tänka på Thåström och hans ”Fanfanfan”, ett litet mästerverk i just ånger. Melissa Horn har en liknande nerv i sången och ett lika djärvt tilltal. ”Jag har varvat mig själv/jag vill inte skriva mer/ge mig ett 9–5-jobb/och nån att leva med”, är redan skivans mest citerade rad.
Försiktiga stråkar, tassande trummaskiner och bomullsmjuka syntar märks i musiken och klär hennes uttryck utmärkt utan att någonsin skrämma bort P4-lyssnarna. Låtarna är dessutom modernt korta. En bra idé ältas aldrig. Albumet har tagit fem år att färdigställa och det märks i det genomarbetade. Samtidigt har spontaniteten inte gått förlorad längs vägen.
”Den jag kunde blivit – den jag blev” är musik som uppmanar till att blunda och se små höstliga filmer spela upp sig på ögonlocken. Singeln ”Säg förlåt” doftar rostfärgade löv och pumpkin spice latte – vilket givetvis är en komplimang. Men texten, och titelns nästan brutala uppmaning, träffar hårt mitt i myset.
Sanning på sanning radas upp och konfronterar lyssnaren – som ett ofrivilligt uppvaknande i vargtimmen där hela livet rullas ut och kräver svar. Smaka bara på raderna: ”Du jag har köpt ett hus/åt alla barn jag inte har/och kanske aldrig kommer få/som jag håller på” i avslutande ”Letter to Lori”.
Musiken är våldsamt blottande, och just därför så älskvärd. En påminnelse om att färgerna i verkliga livet saknar filter.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik