En liten film om vänskap och knarrande knän
KRÖNIKA Den nya dokumentärfilmen om Blur handlar väldigt lite om två fyllda nationalarenor och den klassiska bilden av rock ’n’ roll.
Snarare handlar den om relationer – och knarrande knän.
”It’s a very big day today cause we got our very first egg.”
Vi befinner oss bland de kucklande hönorna i hönsgården. Tuppen heter Tony. Klippig kust och böljande landsbygd bäddar in Damon Albarns nya ensamhet ”in a very big house in the country”. Precis som – ja, vännen – Noel Gallagher har den jämnårige Albarn tagit farväl av en lång relation just före återföreningen av sitt epokgörande britpopband. Men där Oasis inte verkar ha för avsikt att spela in ny musik överhuvudtaget väljer Albarn att skriva ett sårigt separationsalbum och be barndomsvännerna i Blur om hjälp att genomföra det. ”Otherwise it’s just some bunch of old cunts trying to relive their past”, som den ständigt orakade och mössprydde Albarn uttrycker det.
I dokumentären ”Blur: to the end”, regisserad av skivbolagsmannen Toby L, får vi följa inspelningarna av fjolårets bedårande ”The ballad of Darren” som tar sin början i sångarens hus i Devon – samt förberedelserna inför bandets två monumentala konserter på Wembley förra sommaren.
Damon flyger fram och tillbaka mellan Gorillaz-turnéer och repetitioner. Somnar över en synt i någon slags post-Coachella-utmattning. Den ostystande basisten Alex James är i sin tur sliten av fembarnslivet på gården i Cotswolds och tycker att detta med att halvliggande och kedjerökande spela bas är världens lättaste jobb. Medlemmarna i Blur är rakt igenom underhållande.
Men mer än någonting är detta en film om relationer. Eller mer specifikt: relationer mellan medelålders män i popband. Efter att inte ha pratat med varandra på ett smärre decennium bor och spelar de fyra plötsligt in musik tätt tillsammans. Först tveksamma och sedan innerliga kramar. Kyliga havsbad som isbrytare. Tacksamhet och acceptans.
Stämningen är emellertid inte bara som den hallontårta bandet inledningsvis delar på. ”Amatörer! Koncentrera er”, ryter Damon i replokalen och smäller demonstrativt megafonen i en förstärkare. Låtskrivaren bryter senare ihop när bandet lyssnar på nya skivan tillsammans. Alex James tror först att han skrattar. ”Jag vet aldrig riktigt hur de andra mår. Jag tror inte män är så bra på att fråga varandra om sådant”, säger han.
Även åldrandet är centralt. Det är knarrande knän och rädsla för döden. Farhågor om en höftoperation i Eastbourne. Batteristen Dave Rowntree skadar knät under en tennismatch och tvingas ta kryckorna till Wembley. Den underbara cockney-gitarristen Graham Coxon är så nervös att han måste kissa i en halvfull Diet Coke minuten före spelningen.
När kvartetten går på scenen och de fyra bokstäverna b l u r hissas upp i skyn är det gåshud och glansiga ögon på samma gång. Precis som allt som har med det här bandet att göra blir jag varm inombords av varenda scen. Kanske för att dessa fyra gråsprängda och lätt stukade britter är anledningen till att jag ens sitter här och skriver detta.
Dokumentären ”Blur: to the end” har svensk biopremiär i dag, tillsammans med konsertfilmen ”Blur: live at Wembley stadium”.
4 x tips: ännu mera Blur och Jack Antonoffieringen av popen
Svindlande konsertfilm
På svenska biografer är konsertfilmen ”Blur: live at Wembley stadium” huvudnummer och dokumentären ”förband”. För mig är det snarare vägen dit som är grejen. Men konserten går inte heller av för hackor. Här får vi se ett band växa tillsammans med sin publik. ”Tender” med London Community Gospel Choir, det breda leendet ”Parklife” och den moderna rariteten ”Under the Westway” når svindlande höjder under grå London-himlar.
Jack Antonoffieringen av popen
Redan för två veckor sedan kom höstens popalbum: Sabrina Carpenters ”Short n’ sweet”. ”Espresso”-sångerskans sjätte alster låter som allt och inget ur samtiden. Lite Taylor Swift här, lite Olivia Rodrigo där – och så bara en försiktig nypa Kacey Musgraves. Det är alls ingenting negativt. Framför allt handlar det nog om Jack Antonoffieringen av popen. Den smakfulla producenten är högst inblandad även här.
Irländsk rap
Min irländske favoritrappare är tillbaka. Nu annonserar Rejjie Snow nya albumet ”Peace 2 da world” med singeln ”Karen” vars video är regisserad av, ja, Blur-relaterade fotografen Reuben Bastienne-Lewis. Skivan skrevs efter att Snow blivit pappa. Den handlar om att sakta ner för att fokusera på de viktiga sakerna i livet – och att tänka innan man pratar. Ett viktigare samtidsbudskap är svårt att föreställa sig.
En paus från bruset
Ibland kan man behöva en paus från bruset av nutida pop och Oasis-återföreningar. Därför har den digitala mötesplatsen Caught by the river varit en oas för mig i tretton år. Där har jag hittat allt från essäsamlingar om floder och träd till emaljerade kaffemuggar. Mitt senaste Caught by the river-fynd är mixtapen ”Spoken word & nature disco vol. 10” sammanställd av de skotska artisterna Andrew Wasylyk och Tommy Perman. Det är barnröster, fågelkvitter och balsam för själen.
LYSSNA PÅ PERS BÄST JUST NU-LISTA!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik