I ambulansen klamrar jag mig fast vid pop
KRÖNIKA I ambulansen tänker jag på Gyllene Tider. På akuten nynnar jag på Burt Bacharach.
Den här sommaren blir popmusikens livräddande kvaliteter än en gång uppenbara.
Jag bryter ihop när jag lyfts in i ambulansen för jag tänker på mina barn och tänker sedvanligt det värsta. ”Ser saker som inte finns”, för att citera författaren Bret Easton Ellis.
En av få fördelar med lunginflammationen som inte vill läka är att jag äntligen hinner läsa Ellis bok ”Skärvorna” – lika mycket ett briljant blandband och ett popkulturellt tidsdokument från 1981 som en strålande roman. Ultravox ”Vienna” får tonsätta privatskolans drogmättade dramer, sportbilsfärder genom Bel Air och den otäcka seriemördare som härjar i Los Angeles och liksom tar udden av mina basilusker.
”It means nothing to me/This means nothing to me”.
Den här sommaren har min son fått en ny favoritlåt, ”Sommartider”, men det kan jag inte tänka på för då kommer tårarna igen.
Refrängen från romanens ledmotiv ekar i huvudet som ett bedövande mantra. Eftersom jag ligger ner i ett fordon utan fönster har jag ingen aning om var jag är, men via ett telefonsamtal från sköterskan till akutmottagningen får jag reda på att vi befinner oss tio minuter från Halmstad. Eftersom min hjärna är funtad så – i den är geografi direkt kopplad till popmusik – börjar jag osökt att tänka på Gyllene Tider. Några veckor tidigare körde vi E6:an söderut, rutorna nere, och just när Kattegatt tornade upp sig lyssnade vi på ”Småstad”. ”Och jag andas luft av en småstad/Är barn av hav och kust och en småstad.” Den här sommaren har min son fått en ny favoritlåt, ”Sommartider”, men det kan jag inte tänka på för då kommer tårarna igen.
I det isolerade infektionsrummet hörs bara pipet från apparaten som indikerar att mitt hjärta slår. En gång i minuten flyttar sig visaren på klockan och trots att ljudet är modest framstår det som en återkommande explosion i tystnaden. På klockan står det ”Alma” och jag tänker på Bleachers Lana Del Rey-duett ”Alma mater”.
De långsamma timmarna jag spenderar i sjukhussängen hinner jag också fundera på vilken popmusik som egentligen snuddar vid lunginflammation. Burt Bacharachs ”I’ll never fall in love again” är det uppenbara exemplet. ”What do you get when you kiss a guy/You get enough germs to catch pneumonia”. Även Whiskeytowns album ”Pneumonia” passerar i minnet innan en rar Halmstadsgosse i blond mittbena kommer in och kör mig i rullstol till skiktröntgen.
När vi kommer fram stannar jag en stund ute i trädgården, tittar på den blodröda månen som hänger över skogen och andas utan syrgas.
Pappa skjutsar hem mig till sommarstugan sent på natten. Skylten mot stadsdelen Kärleken i norra Halmstad är ännu en vägvisare mot Gyllene Tider-land. När vi kommer fram stannar jag en stund ute i trädgården, tittar på den blodröda månen som hänger över skogen och andas utan syrgas.
4 x tips: internetvältande pop och vykort från Tokyo
Höstens första stora poplåt
Blackpink-stjärnan Lisas nya Rosalía-samarbete välte internet en smula. Det är bara logiskt. Åtminstone när ”New woman” byter tempo och språk och Rosalía levererar en kaxig rap till släpigt beat. Då går låten från ”purple into gold” för att citera texten. Musiken må vara ett möte mellan Thailand och Spanien – men även Sverige är med på ett hörn. Max Martin, Ilya och Tove Lo märks bland producenter och låtskrivare.
Tokyo-romantik
Längtan till Tokyo är tämligen konstant. Ett så mycket billigare och mer klimatsmart alternativ är dock att titta på Beabadoobees nya video till låten ”Ever seen”. Skyltar i neon, folkmassor i munskydd, utflykter till lummiga landskap. Låten i sig är rusigt romantisk vykortspop i kölvattnet av tv-serien ”OC”. Nya albumet ”This is how tomorrow moves” är för övrigt strålande – i synnerhet singlarna.
Soulkantad r’n’b
Ravyn Lenaes andra album ”Bird’s eye” är snyggt soulkantad r’n’b någonstans mittemellan SZA och Solange, med omsorgsfull produktion av Dahi (Kendrick Lamar, Drake). I centrum står Chicago-sångerskans fjäderlätta sopran. Musiken må vara bomullsmjuk, men i lyriken finns motstånd i form av svartsjuka, självtvivel och sorg. Gästande Childish Gambino låter förresten fascinerande lik Frank Ocean.
Olympisk batterist
Det talas, naturligtvis med rätta, om Armand Duplantis och Truls Möregårdhs prestationer i Paris. Inte lika mycket har sagts om Thomas Hedlund. Men det Deportees-trummisen gjorde tillsammans med franska popbandet Phoenix på OS-avslutningen var också högst beundransvärt. Kvintetten trängdes på en liten yta, som på en klubb. En snygg kontrast till det monumentala sammanhanget.
LYSSNA PÅ PERS BÄST JUST NU-LISTA!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik