Zeal & Ardor är precis vad hårdrocken behöver

Sofia Bergström

helskärm

ALBUM Zeal & Ardor tar ännu en gång med lyssnaren på en våghalsig och vacker resa som vidgar metalgenrens vyer.

”Greif” är en modig skiva om förlust och att gå sin egen väg.

Zeal & Ardor
Greif
Redacted/Border

helskärm

METAL Det närmaste jag har kommit att bokstavligen trilla av stolen var första gången jag hörde Zeal & Ardor. Blandningen av black metal, blues, gospel och elektronisk pop på debutalbumet ”Devil is fine” var bland det mest omtumlande jag dittills hade upplevt.

Zeal & Ardor var då, 2016, ett enmansprojekt där den amerikansk-schweiziske musikern Manuel Gagnuex utforskade hur det skulle låta om hans svarta förfäder i den amerikanska söderns slaveri hade vänt sig till satanism i stället för kristendom.

Gagneuxs oheliga hybrid fick snabbt momentum. De två nästkommande albumen, som bland annat skildrade tillvaron på slavskeppen över Atlanten respektive livet på flykt från förtryckets bojor, var även de virvelvindar som musikaliskt och tematiskt vände upp och ned på extrem metal-genren.

På ”Greif” bjuder Zeal & Ardor, som längs vägen har vuxit till ett fullfjädrat band, på fler omkullkastande vändningar än en M Night Shyamalan-film.

Bandets bluesbottnade black metal späds ut med allt ifrån funkig ökenrock (”Disease”) och groove metal (”Thrill”) till Queens Of the Stone Age-gung (”Sugarcoat”). Höjdpunkten ”Kilonova”, elegant uppbyggd av eggande Tool-takter, låter inte heller som något ur Zeal & Ardors tidigare katalog men är lika kraftfull som stjärnexplosionen den är döpt efter.

Emellanåt går sångaren och låtskrivaren Gagneux tillbaka till rötterna. Djävulsgospeln från debutalbumet “Devil is fine” ekar i låtar som ”369” och ”Go home my friend” medan ”Hide in shade” och ”Clawing out” drar mot det hårda industrimetal-soundet som präglar föregångaren. Hans soulstänkta röst, doppad i både värme och vemod, är den röda tråden som håller materialet samman.

”Greif” är det tyska ordet för grip. Det mytomspunna fabeldjuret som flyger fritt och ohämmat och inte följer utstakade vägar har varit Gagneuxs inspiration under låtskrivandet.

Att albumtiteln är nära besläktad med det engelska ordet för sorg (grief) är inte en slump. Stora delar av materialet föddes när Gagneux bearbetade förlusten av flera familjemedlemmar och texterna tycks spegla sorgens olika faser.

I ”Fend you off” står sångaren på ruinens brant. “I have been clenching my fists so my palms start to bleed”, vrålar han i vredesmod, som om stämbanden vore invirade i taggtråd. Ilskan väller utför stupet.

“Solace” är istället en dämpad låt om depression. “Do you think it’s painless to not know what day it is?” frågar Gagneux över en ängslig pianoslinga.

”Greif” är en skiva sprängfylld av spänning, sökande, kreativitet och kontraster. Om än utmanande och bitvis svårnavigerad.

Men har man tid och tålamod – två bristvaror, jag vet – tar Zeal & Ardor med lyssnaren på en våghalsig resa som bjuder på många vackra vyer längs vägen.

Själv tänker jag följa dem till vägs ände.
BÄSTA SPÅR: ”Kilonova”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik