Sam Smith uppviglar till villkorslös kärlek

Per Magnusson

helskärm

KONSERT Sam Smith sjunger sin soulpop om hjärta, smärta och one night stands för tusentals telefoner.

Kanske är det när sångaren uppviglar till villkorslös kärlek som hen lyser som starkast.

Sam Smith
Plats: Gröna Lund, Stockholm. Publik: 11 000. Längd: 85 minuter. Bäst: Balladerna ”Good thing”, ”Lay me down” och alla par som visar varandra ömhet till Sams musik. Sämst: Midtempo-popen i mitten av konserten. Fråga: Låter inte introt till ”Too good at goodbyes” våldsamt likt ”Wonderwall”?

Det är brittiskt väder på Djurgården. Himlen är The Smiths-grå. De skandinaviska pophitsen som strömmar ut på nöjesfältet – Abbas ”Lay all your love on me” och Zara Larssons ”Lush life” – är en märklig kontrast till duggregnet. Kanske känner sig sångaren från Cambridgeshire ändå som hemma i den dystra väderleken.

Sam Smith har inte gett ut något nytt album sedan konserten på Avicii Arena för drygt ett år sedan, då en gigantisk Afrodite fyllde scenen. 32-åringen har numera lämnat London för landet, skaffat hund och kommit ut som icke-binär (för en månad sedan ändrade hen texten till sin största hit ”Stay with me” från ”I still need love, because I’m just a man” till ”I still need love, baby understand”.

Konserten börjar med en pianofanfar som besvaras av tusentals telefoner som några minuter senare kommer att publicera exakt samma video på de sex dansarna och deras röda facklor.

Den brittiska sångaren kommer in på scenen klädd som konstapel. Hen inleder med just ”Stay with me” – ett djärvt drag. I den bor en mänsklig och allmängiltig värme och den framförs med en röst som är svår att skoja bort. Faktum är att Sam Smith sjunger bättre än någonsin.

Sångaren befinner sig på festivalturné och kvällens konsert är en bantad version av arenaspektaklet från i fjol. Klädbyten och koreografi ingår dock i konceptet. Sju låtar in äntrar frontpersonen scenen i prålig klänning med gigantiskt släp och enorma axlar.

På tio år och fyra album har Smith samlat på sig en lång rad hits och publiken (och deras telefoner) älskar vad de hör och ser. Längs vägen bjuder artisten från östra England på några väl valda hemligheter.

– I don’t know if anyone know this about me, but I fucking love rollercoasters.

Hen är också brittiskt artig.

– I’m sorry it’s raining but we’re gonna get wet together and sing in the rain.

Sam Smiths ballader är oklanderliga. Men när konserten mellanlandar i midtempo-pop för radion tappar den fart, då blir musiken lite fyrkantig. Normani-samarbetet ”Dancing with a stranger” är ett undantag, liksom den majestätiska refrängen i ”Lose you”.

Konsertens höjdpunkt är balladerna ”Good thing” och ”Lay me down”, den senare framförd tillsammans med sångerskan LaDonna Harley-Peters. Då överröstar musiken bara nästan karusellerna.

Stämningen förbyts sedan tvärt i Rihanna-pastischen ”Gimme”. I den får Smith Gröna Lund att ”jump, jump, jump” som vore hen hiphop-duon Kris Kross.

Resten av kvällen är en stegrande historia av Calvin Harris-pop och klubbig George Michael-längtan som kulminerar i Disclosure-discon ”Latch” i blå laser. Den senare går över i Donna Summers ”I feel love”, även känd som den allra första houselåten. Alltmedan frontpersonen byter om till världens största, regnbågsfärgade boa.

I den pastorala psalmen ”Gloria” känner jag viss längtan efter den opera som Sam Smith utlovat när hen fyller 40. Konserten avslutas sedan med lustspelet ”Unholy”.

Runtomkring mig kramas gulliga par. Kanske är det när Sam Smith uppviglar till villkorslös kärlek som hen lyser som starkast.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik