Underhållande av Chris Isaak men i fel lokal
Uppdaterad 06.10 | Publicerad 01.44
KONSERT Den unika upplevelse som är Chris Isaak live presenteras lika fullödigt som alltid, men trivs kanske inte optimalt i en konferenshall.
Chris Isaak
Plats: Stockholm Waterfront, Stockholm. Publik: Får ingen siffra men en bit ifrån fullt, kanske 1 500. Längd: 98 minuter. Bäst: ”I want your love”, ”Lie to me” och ”Blue hotel”. Sämst: Den unika energin som han har skämt bort oss med infinner sig inte riktigt i kväll.
Chris Isaak har inte släppt ett studioalbum med egna nya låtar på nio år, och det känns kanske inte alldeles säkert som att det kommer att bli några fler heller.
Jag skrev förra helgen om Pulps nostalgishow på Way Out West att en dimension ofrånkomligen försvinner från upplevelsen av en artist på scen när nytt skapande inte längre är en del av konceptet.
Det stämmer ofta, men faktiskt inte riktigt i det här fallet.
Den alltjämt både bildsköne och välsjungande 68-åringen från Stockton i Kalifornien etablerade redan på 90-talet en show, ett koncept, ”the Chris Isaak experience” eller vad ni vill kalla det, som är en tidlös upplevelse i sig.
Mixen av klassisk rock’n’roll och oändligt sorgsna ballader i glittrig kostym som han kommer med existerar lite vid sidan om tiden, och det rör sig om en ”act” som är så i grunden bra att alla eventuella krav på utveckling mest blir fåniga. Snarare handlar det om konservering, putsning och förfining.
Under 98 högkoncentrerade minuter bjuder Isaak i kväll på allt publiken verkligen vill höra samt några välvalda mer udda nummer. Bland annat en lysande önskelåt från tre tjejer i publiken som tryckt upp varsin t-shirt med ett ord på varje: ”Lie”, ”to”, ”me”.
En klassiskt amerikanskt vältrimmad kompkvartett – basisten Rowland Salley har spelat med Isaak i 39 år – tar lika väl hand om den sordinerade bluesen som de rockigaste momenten, och redan i fjärde låten har sångaren letat sig ut i publiken och ända upp till oss som placerats på övre läktaren.
Han är som vanligt mån om att nå ut och jag har bevittnat honom göra det som få andra flera gånger de senaste 30 åren, senast en fantastisk kväll på Filadelfia i Stockholm 2010.
Men en stor konferenshall med gott om lediga platser på flera rader är knappast optimal miljö för den här showen, varken ljudet eller energin hos det i kväll turnéavslutande bandet räcker riktigt till för att fylla ut hela rummet. Hur på alla sätt älskvärd artisten än är och hur underhållande mellansnack han än levererar.
Som när han, hejdlöst publikfriande, avslöjar vilka bandets tre favoritstäder är (”Stockholm, Stockholm and Stockholm”) eller berättar om sitt möte med James Brown på en klubb i San Francisco (”I remember what he said to me, word för word: ’eh!’”).
Stora filmhiten ”Wicked game” dyker upp redan som sjätte låt och borde rimligen kunna generera mer laddning. Coverversionerna av Roy Orbisons ”Oh, pretty woman” och Elvis ”Can't help falling in love” känns kanske inte heller alldeles essentiella när det finns så mycket fint i den egna katalogen, men jag antar att Isaak vill visa varifrån han kommer.
Betydligt bättre fungerar ett parti där han sätter sig på en barstol, greppar sin akustiska gitarr och går riktigt långt ner i det blå med ”Forever blue” och ”Blue Spanish sky”.
Eller när den legendariska spegelkostymen åker på till extranumren och ”Lie to me”-tjejerna får komma upp och dansa i ett roligt medley med ”Baby did a bad bad thing” och temat till James Bond.
Eller i avslutningen med sorgsna croonercountryn ”The way things really are”.
Chris Isaak är ingen flitig Sverige-gäst men det är å andra sidan lite fint med artister som man får chansen att sakna.
Och med tanke på hur väl tiden har tagit hand om honom blir jag inte förvånad om han kommer hit om ytterligare något decennium.
Förhoppningsvis då till någon mer intim lokal.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik