Holy shit, Isaak
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-06-02
Himmelskt drag i kyrkan
Det är en lång konsert.
Det är en helt fantastisk konsert.
Det är en konsert med riktiga och oplanerade extranummer som får ljudkillarna att ge upp och skaka på huvudet.
Bandet kommer in från vänster.
De sätter sig tillrätta eller kopplar in instrumenten och bara ... rullar igång.
Som om konserten är deras andra eller tredje set i kväll. Som om de börjar om där de ställde ner ölen för exakt 20 minuter sen.
De har spelat och turnerat så mycket att de förmodligen kan nysa ur sig sväng och få näsdukarna att dansa nere i papperskorgen.
Varenda bandmedlem – basisten Rowland Salley, trummisen Kenney Dale Johnson, gitarristen Hershel Yatovitz, Scott Plunkett på klaviatur och Rafael Padilla på percussion – är egentligen en färgsprakande show i sig.
Chris Isaak hade lätt kunnat luta sig tillbaka mot sitt kompband, vila fötterna på en pall och bara åka med.
I stället levererar han en bländande uppvisning i klassiskt amerikanskt showmanship som blir alltmer sällsynt. Underhållningen parkerar bilen och kammar till rockabillyfrisyren nånstans mellan Las Vegas och en rökig sylta vid mexikanska gränsen.
Kostym av spegelbitar
Isaak sjunger ”Love me tender” uppe på läktaren, klär ut sig till discokula i ”Blue hotel” – hela kostymen består av polerade spegelbitar – och drar roliga storys om, bland andra, James Brown. Ena stunden gör han mörka David Lynch-ballader där kärleken är död och förlorad och evigt blue. I andra gör han soul eller gospel eller leker sig igenom obekymrade trudelutter med trumvispar och Honolulu-gitarrer.
Och i tredje är det fullt kräm, som i Jerry Lee Lewis-covern ”Bonnie B”. Låten juckar och kränger och knuffar sig fram mellan kyrkbänkarna.
Vinkar ner två damer
Om jag måste välja en höjdpunkt får det bli ”Baby did a bad bad thing”. Chris Isaak vinkar ner två dansande damer från ena läktaren och basgången känns lika hotfull som en kniv mot strupen.
Mot slutet börjar roddarna att montera ner mikrofoner och stänga av förstärkare. Ljuset tänds och Dions ”The wanderer” spelas i högtalarna. Showen ska helt enkelt vara över.
Då går Chris Isaak på igen. Han är inte klar. Och förvirringen blir därefter.
Den bästa och mest talande bilden av konserten är när en stressad ljudkille börjar flacka med blicken och klia sig på kepsen.
I hans ögon lyser frågan:
Vad fan är det som händer?
➕➕➕➕➕
Chris Isaak
Plats: Filadelfiakyrkan, Stockholm. Publik: 1373. Längd: Två timmar. Bäst: ”Baby did a bad thing” och ”One day”. Sämst: Att konserten inte är en timme längre. I så fall hade vi kanske fått höra ”Forever blue” också. Och ”King without a castle”. Och ”Graduation day”. Och ”Lie to me”... Fråga: Vad är själva definitionen av cool? Svar: trummisen Kenney Dale Johnson.