Chris Isaak får hela Cirkus att smälta

Per Magnusson

Så många får den visuellt vackra upplevelsen

Rösten och frisyren skulle räcka. Skämtlynnet, de synkroniserade dansstegen och frysposerna ­kommer på köpet.

Chris Isaak får Cirkus att smälta.

Ikonen kommer ut på scenen i glittrig kostym och ett kaliforniskt miljondollar-leende. Han promenerar ett ärevarv i publiken, släpper lös sin sensitiva falsett och ändrar texten i ”San Francisco days” till ”Stockholm days”.

Hälften vore nog. Det räcker ju att fästa blicken på 56-åringens fascinerande hårfäste. Ja, det är sannerligen en visuellt vacker upplevelse.

Jämnas med marken

Lika vacker blir musiken när den lindas in i blå sammet och serveras på en vägsylta längs en dimmig motorväg utanför Seattle. Som i ”Blue hotel”, ”Dancin’ och – givetvis – hans magnum opus ”Wicked game”. Sången har en sprängkraft så universal att det är stört omöjligt att inte bli känslomässigt jämnad med marken. Efter ”Baby did a bad bad thing” – det välgroomade mötet mellan Johnny Cash och en purung Elvis Presley – är det dags att återvända till platsen där allt började – sångarens älskade Sun Studio.

Förfärligt vackert

Isaaks tolkningar ligger sked med originalen och när han svansar runt pianot till ”Great balls of fire” eller fyrar av ”Pretty woman” i spegelkostym frågar sig vän av rockjournalistisk vett och etikett – varför?Chris Isaak är ju inte bara en retroartist, det skvallrar adepter som The xx och Lana Del Ray om. Men i nästa sekund tystar croonern allt tvivel i en och samma mening. ”Jag hör inte så många sjunga den här sortens sånger längre”, säger han och brister ut i ”Can’t help falling in love”. Så sant, så förfärligt vackert.