Lainey Wilson är bäst i sina avskalade ballader
Uppdaterad 14.12 | Publicerad 2024-08-23 13.57
ALBUM Lainey Wilson gör vidsynt country med ambitioner och texter som känns både smartare och roligare än genomsnittet. Men hon kunde gärna ha tänjt gränserna lite längre, och redigerat sig något hårdare.
Lainey Wilson
Whirlwind
BMG/Warner
COUNTRY ”Country’s cool again” sjunger Lainey Wilson i andra låten på sitt tredje album, uppföljaren till två år gamla och Grammy-belönade ”Bell bottom country”.
Det är förstås en kärleksfullt ironisk kommentar till rådande trend där allehanda popartister med olika stor framgång försöker bottna i country.
32-åringen från Baskin i Louisiana har varit nere med genren betydligt längre än så, ända sedan hon som nioåring såg en show på Grand Ole Opry och blev såld. Som 19-åring flyttade hon till Nashville för att satsa på en musikkarriär.
Vilken på senare år lett henne till såväl en roll i ”’Dallas’ i Montana”-serien ”Yellowstone” som konsert på ett utsålt Cirkus i Stockholm i våras. Med mera, med mera. Vi har att göra med en av senare års stora framgångssagor från Music Row.
Samtidigt är Wilsons countryvariant av det slag som förvisso håller sig textmässigt nära själva urkärnan i genren – mycket om hästar, traktorer, äktenskap och öl blir det – men gärna flirtar med både rockriff, hiphop och den moderna popfabrikens låtskrivande.
Jag är inte övertygad om försöket till möte mellan old school-rap och klassiskt Nashville-skuret kärleksdrama i ”Ring finger” är hennes bästa idé, men kan rent generellt gilla den vidsyntheten. Och hon hade även gärna fått ta det längre, inte minst produktionsmässigt.
För det här är ju samtidigt country väl inom de kommersiella råmärkena, som hellre bjuder in än riskerar att stöta bort.
Och på den spelplanen utmärker sig Wilson och hennes textförfattarpartners som ett ganska smart och underhållande gäng. Inledande ”Keep up with Jones” parafraserar uttrycket ”keeping up with the Joneses” (hålla samma standard utåt som grannen, ungefär) men är en låt om att försöka göra något som kan mäta sig med George Jones, fylld av referenser till countryikonens texter och liv.
I sista låten, när en liten pojke ber sin lärare om en ”whiskey colored crayon” för att kunna rita ett verklighetstroget porträtt av sin far, är det en sorts historieberättande som nämnde Jones nog kunde ha varit stolt över.
På en skiva som med 14 låtar känns en tre-fyra väl konventionella spår för lång, är det över huvud taget några mer avskalade ballader som blir den stora behållningen.
Som ”Middle of it”, en välfångad bild av den långa resan mot drömmarna. Eller ”Broken hearts still beat”, om hur relationer precis som trucks och däck behöver bränsle och luft.
BÄSTA SPÅR: ”Broken hearts still beat”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik