Eminem begraver Slim Shady i precis rätt tid
Publicerad 2024-07-15 09.17
ALBUM På tolfte albumet gör Eminem ett försök att ta död på sitt mörka alter ego Slim Shady. Det känns onekligen som att det är dags, och det blir en ganska underhållande och bitvis gripande begravning.
Eminem
The death of Slim Shady (coup de grâce)
Aftermath/Interscope/Universal
HIPHOP Fyra år efter senaste albumet dyker Eminem upp för att slutligen ta död på Slim Shady, hans mörkare, sjukare, ondare alter ego som har varit en så stor del i att göra Marshall Mathers till hiphopens första superstjärna.
Den snart 52-årige Detroit-rapparen hävdar själv att ”The death of Slim Shady (coup de grâce)” är en kronologisk historia som bör lyssnas på från början till slut, och den går på sina ställen faktiskt att tolka som ett slags farväl även från Eminem själv. Det skulle på ett sätt gå att förstå. Under de 25 år som gått sedan genombrottet med ”The Slim Shady LP” har han rimligen uppnått allt som går att uppnå i den speciella genre av bråkstakig komedihiphop som han näst intill på egen hand skapade.
Den sortens reta upp föräldragenerationen-musik är också svårare att leverera när man själv är synnerligen välmående förälder till vuxna barn. Det blir snudd på omöjligt att inte förvandlas till ett slags etablissemangets favoritgycklare, den internationella arenahiphopens svar på Magnus Uggla.
Eminem kan i dag spotta ur sig nästan hur högljudda förolämpningar som helst om blinda, döva, överviktiga, intellektuellt funktionsnedsatta, kortväxta och transpersoner, liksom om P Diddy, Caitlyn Jenner, Kim Kardashian och hans gamla och alltjämt svårbegripliga favorit-nemesis, den bortgångne ”Stålmannen”-skådisen Christopher Reeve. Med flera. Men hur virtuost han än jonglerar orden är det inte sällan ganska svårt att bry sig.
Likt Jerry Seinfelds mer adhd-orienterade lillebror hävdar Eminem på den här skivan att ”when you get to these heights the freedom of speech dies”. Det kommer med ett högre pris att kläcka ur sig oförskämdheter och använda ordet ”retarded” för effekt nu för tiden, menar han, och beskriver det som att han sitter ”in PC court with a shitty lawyer”.
”Gen Z is trying to kill me”, konstaterar han också skärrat när han vaknar upp ur den mardröm som är låten ”Guilty conscience 2”, där Slim Shady anklagar sin skapare för att ha tvingat honom att säga allt det där som han inte vågade säga själv.
Visst, en relativt stor del av både sociala och traditionella medier älskar fortfarande att bli upprörd och blåsa upp Eminems påhopp och oförskämdheter. Men just eftersom vi numera lever i en värld där kränktheten, det ständigt höjda tonläget och de medvetna missförstånden är det som på många sätt driver den digitala medieekonomin på daglig basis blir Eminems försök att ännu en gång röra runt i grytan mest som ett småroligt nytt nummer av en gammal favoritserietidning från förr.
Vilket inte alls hindrar hans tolfte album från att vara en underhållande och emellanåt även riktigt stark skiva.
Eftersom temat den här gången är så centrerat kring artisten själv blir gästerna relativt få men det är ofta i spåren där han får hjälp vid micken som det sprakar till. ”Habits”, ihop med Florida-rapparen White Gold, är småtramsig men musikaliskt finurlig. ”Brand new dance” gränsar nästan till buskis men melodin är en retrodoftande öronmask som gärna får fastna.
Singeln ”Houdini”, byggd på Steve Miller Bands 42 år gamla jättehit ”Abracadabra”, är pop-hiphop med rätt sorts glimt i ögat, där Eminem bland annat rappar om R Kelly och levererar raden ”the black guy pees”.
Partiet i mitten med old school-souliga och Sly Piper-gästade ”Lucifer”, ”Antichrist” (med Bizarre) och den läckert släpgia ”Fuel” (med JID), där temperamentet blir mörkare och mer självrannsakande, förser albumet med välbehövlig märg.
”Temporary”, ännu en balladduett med Skylar Grey, är ett slags brev till dottern Hailie från andra sidan graven levererat i förskott, som lyckas balansera åtminstone hyfsat rätt på gränsen mellan hudlös och sentimental.
Och måhända är det typiskt att en rockfarbror som jag tycker att finalen är bäst. ”Somebody save me” bygger på Jelly Rolls ballad ”Save me” och är en gripande skuldtyngd bekännelse från en far som långt ifrån alltid varit närvarande.
Den Eminem vi har lärt känna må vara en mindre relevant figur i dag, när kidsen samlas kring yngre rappare som skriver om nya saker på nya sätt, men som artist har han helt uppenbart mycket kvar att ge.
Han lyckas kanske inte helt övertyga oss om att hans sämre hälft verkligen är död och begraven – ett till synes vaket öga tittar trots allt ut från en glipa i liksäcken på omslaget – men om så verkligen är fallet vore det intressant om Eminem försvann ett tag och återvände med en ny och uppdaterad artistisk identitet. En som det möjligen går lite enklare att åldras med än den juvenile Slim Shady.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik