Oemotståndligt ombonad pop från Clairo

Per Magnusson

helskärm

ALBUM Utan att någonsin förlora sin charm har Clairo på sina två senaste skivor grävt i musikhistorien för att hitta en väg framåt.

Nya albumet landar perfekt i den tvekande sommaren.

Clairo
Charm
Clairo Records/Virgin

helskärm

POP Claire Cottrill har hunnit göra softrockig r’n’b producerad av Vampire Weekend-avhopparen Rostam Batmanglij (på albumet ”Immunity”) och skör folkpop signerad Jack Antonoff (på senaste skivan ”Sling”).

Tre år senare är Clairo tillbaka med sitt nya album där hon samarbetar med Leon Michels (The Dap-Kings, El Michels Affair).

Första intrycket av ”Charm” är ljudmässig rikedom. Piano, gitarr, blås, flöjt. Denna strikt analoga historia är bland annat inspelad i Allaire Studios som ligger inbäddad i bergen utanför Woodstock.

Det är egentligen ganska paradoxalt – men inte särskilt oväntat – att någon som slog igenom på Youtube med svårt sovrumsproducerad pop låter så här varm och organisk. Dagens unga artister behöver inte ens gräva i dammiga vinylbackar, musikhistorien finns hela tiden där framför dem, ett knapptryck bort.

Ändå får Clairo, åtminstone i en samtidskontext, ses som smått unik i sitt sätt att blicka bakåt. Utan att någonsin förlora sin charm har singer-songwritern från Massachusetts på sina två senaste album grävt i musikhistorien för att hitta en väg framåt.

I början av 00-talet var det mer regel än undantag att band, nästan alltid män, tävlade i vem som kunde smyga in flest The Band-referenser i en låt. ”Charm” får mig att tänka på bortglömda men fortfarande underskattade irländska gruppen Hal som liksom bara försvann i vinden i mitten av 00-talet. Kvartetten från Dublin drömde precis som Clairo om George Gershwin och Harry Nilsson i en oemotståndligt ombonad popmusik.

Där musiken på ”Charm” låter som hämtad från ett jordigt 70-tal och för tankarna till, inte minst, Carole King är det någonting med 25-åringens texter som känns osvikligt moderna. Hon har liksom konserverat sitt filterfria uttryck från den charmerande internethiten ”Pretty girl”. Samma sak gäller det faktum att låtarna ofta drar åt r’n’b.

Tredje skivan är också så mycket mer framfusig än föregångaren ”Sling”, som ständigt var så ömtålig att den liksom hotade att falla sönder. ”I want to be sexy to someone (is it too much to ask?)”, sjunger Clairo resignerat, men med glimten i ögat, i singeln ”Sexy to someone”.

”Slow dance” och ”Add my love” är ljuv kammarpop för sommaren. ”Echo” påminner om The Roches eller, varför inte, The Mamas And The Papas? ”Pier 4” är en fin liten folkballad som blåser bort i brisen.

”Charm” får tonsätta de vajande havrefälten, salta och lite för kalla bad och molnen som alltid följer oss, oavsett hur förrädiskt blå himlen än råkar vara just för tillfället.
BÄSTA SPÅR: ”Slow dance”.