Jag får en tår i ögat av Marcus & Martinus

Marcus & Martinus får högst oväntat samma inverkan på Per Magnusson som psalmen ”Den blomstertid nu kommer”.

KRÖNIKA: På picknickfilten får jag ett sting i hjärtat av Marcus & Martinus. Givetvis inte på grund av att musiken är så bra.

Den påminner bara om alltings förgänglighet.

Utflyktsfiltarna ligger utspillda i gräset, barnen snor sötsaker från varandra fast de inte ens snuddat vid pastasalladen och fröknarna är klädda i sina finaste sommarklänningar (en har Doktor Bajskorv-hatt på huvudet för att lätta upp stämningen).

Från en högtalare strömmar Marcus & Martinus ”Unforgettable”. Stinget i hjärtat överraskar mig eftersom det kommer som en så diametral motsats till den idylliska omgivningen. Men i samma stund inser jag att detta är den första musiken som min son och hans kompisar har haft gemensam. Det är slutet på en era. I augusti börjar alla i olika skolor och klasser. ”Gömställesgänget”, som de kallat sig, kommer att spridas för vinden. Den norska Melodifestivalen-vinnaren kommer för alltid att vara sammankopplad med just dessa fyra år på förskolan. Vad som från början var blott tre minuters ganska intetsägande samtidspop har på bara en knapp termin vuxit till någon form av oproportionerligt tidsdokument.

På ett intellektuellt plan vet jag ju att Marcus & Martinus knappast är livsomvälvande musik. Den här krönikan skulle egentligen ha handlat om den Pakistan-födda kompositören Arooj Aftabs på riktigt oförglömliga och relevanta folkjazzpoesi. Nya albumet ”Night reign” är musik som likt en bris maskrosfrön skänker spirituellt lugn.

Men jag är redan förlorad där på filten. Tillbaka på mina egna skolavslutningar. Oformliga vita jeans, hallonsoda och småkakor i mormors trädgård, lupinerna längs landsvägen.

I mitt sökande efter ny popmusik försöker jag alltid att vara hundra procent osentimental. Jag tror att ovan nämnda picknick-incident bottnar i en paradoxal, Evelyn Waugh-esque önskan om att allt ska förbli detsamma i verkliga livet; den första sommaren med Charles och Sebastian i ”En förlorad värld”. Eller snarare: det smärtsamma i att saker tar slut.

Jag kommer att tänka på en av min barndoms favoritfilmer, ”Stand by me”, och Stephen Kings sistamening: ”Aldrig senare i livet har jag haft sådana vänner som de jag hade när jag var tolv år. Men herregud, vem har det?”.

Det doftar smultronschersmin när ”Unforgettable” tonar ut och ”Gömställesgänget” går hand i hand med sina mammor och pappor, åt olika håll.


4 x tips: Laurel Canyon-rock och Malmö-rap

Den Los Angeles-baserade singer-songwritern Marina Allen har just släppt ett strålande album.

Solitär semesterrock

Marina Allens Laurel Canyon-rock på nya albumet ”Eight pointed star” flyter sömlöst samman med den 70-talsrocksrevival som har pågått i Los Angeles under större delen av det senaste decenniet. Hennes röst påminner stundtals om Carole Kings. Bakom den ensliga produktionen döljer sig ordrika texter som vill massor och inte väjer för det oväntade. Packa med på semestern.

Josef Slunge bjuder på en befriande soulig svensk rap.

Upplyftande svensk rap

Göteborgsbördige Josef Slunge gästade Cleos album ”Missaoui” och släppte precis nya soloskivan ”I love you”. I lysande albumspåret ”ILY” går tankarna till Earl Sweatshirts jazziga och souliga hiphop. Slunge rappar bland annat om Zlatan och Västra Hamnen i nya hemstaden Malmö, men även om mer existentiella saker som inre tvivel och att hitta sin rätta ”person”.

Aphex Twin på fjolårets upplaga av Rosendal Garden Party i Stockholm.

Livräddande ambient

Det pågår en mastodontåterutgivning av Aphex Twins banbrytande album ”Selected ambient works volume II” från 1994. En låt, ”#19”, har aldrig tidigare funnits på streamingtjänsterna. Men fansen av den hemlighetsfulle artisten har som vanligt gjort sina egna Youtube-videor och döpt favoritlåten till ”Stone in focus”. Kommentarsfältet är en rörande liten attraktion i sig. Ett bevis på att tio minuters musikalisk magi kan räddat livet på människor.

Den franska ikonen Françoise Hardy lämnade oss nyligen. Hon blev 80 år gammal.

Farväl, Françoise

Françoise Hardy är en av de franska artister som jag har lyssnat mest på. Sångerskan och låtskrivaren hade en unik skör ton och ett sällsamt blåögt melodispråk. Eftersom alla goda ting hör ihop samarbetade hon på 90-talet med Blur och var gift med en annan av den franska 60-talsvågens charmigaste artister, Jacques Dutronc. Hardy dog i Paris 11 juni efter två decenniers kamp mot cancer. Hon blev 80 år gammal.


LYSSNA PÅ PERS BÄST JUST NU-LISTA!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, XThreadsBluesky och Spotify för full koll på allt inom musik

ANNONS