Tool låter musiken tala för sig själv

Publicerad 2024-06-26 01.00

 Maynard James Keenan är inte som andra frontmän. Den 60-årige sångaren håller sedan några turnéer tillbaka en uppseendeväckande låg profil under Tools spelningar.

KONSERT Två timmar med Tool är mer av ett meditationsretreat än en metalkonsert som stryker medhårs.

Det amerikanska bandet vaggar in publiken på Tele2 Arena i ett behagligt lugn, som emellanåt exploderar i energi.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Tool
Plats: Tele2 Arena, Stockholm. Publik: 12 752. Längd: strax över två timmar, inklusive paus. Bäst: ”Pneuma” är vacker som en dag. Scenproduktionen är dessutom svindlande snygg. Sämst: Utflippade ”Chocolate chip trip” är ett allt för utmanande extranummer. Jag är inte heller helt såld på pausen innan extranumren. Fråga: Vilken planet kommer Danny Carey ifrån? 63-åringen frambesvärjer en närmast omänsklig kraft vid trumsetet.


Tool är inte för alla. Det amerikanska metalbandets komplexa musik bär fler likheter med klassiska kompositioner som framförs på Konserthuset i Stockholm än popmusiken som spelas på radio. Samtidigt krävs en enigma-maskin, eller liknande, för att dechiffrera kvartettens kryptiska låttexter. Skivor och nya låtar är dessutom lika sällsynta som turnéer och intervjuer.

Även live spelar gruppen enligt egenskrivna regler som kan tyckas svårnavigerade.

Mellansnacket är minimalt, två av bandets största hits (”The pot” och ”Sober”) utelämnas ur låtlistan och bandet tar en tolv minuter lång paus innan extranumren.

Det råder dessutom strikt fotoförbud – även med mobilkamera.

Sångaren Maynard James Keenan gör det tydligt i början av konserten:

– Are you ready to take a little trip? Stay connected. Stay present. Keep your phone in your pocket. We’re gonna be in this together. Here we go.

Vad som väntar är en resa där Tool i mångt och mycket låter musiken tala för sig själv. Många gånger smälter bandmedlemmarna rent av in i den enorma storbildskärmen som täcker hela ytan bakom scenen och projicerar ett kalejdoskop av psykedeliska mönster och animerade videoklipp, det ena skevare än det andra.

Men det är, till en början, en rätt ljummen tillställning som breder ut sig på Tele2 Arena. Ljudet fyller inte riktigt ut den stora arenan och Keenans röst överröstas av både Justin Chancellors blytunga basgångar och Danny Careys mullrande trummor.

”Jambi”, ”Fear inoculum” och påtända ”Rosetta stoned” blir en enda lång startsträcka som balanserar på en hårfin gräns mellan tråkigt och trollbindande.

Vändningen kommer med ”Pneuma”, en ny publikfavorit som välkomnas med ett av kvällens största jubel och som likt ”Invincible” och ”Descending” från ”Fear inoculum” tar med publiken in i en absurd ”Alice i Underlandet”-labyrint av förhäxande rytmer och tribaltrummor.

Låtarna smälter dessutom sömlöst in med äldre material som ”Intolerance” och ”Flood”. Det sistnämnda spåret är tillbaka i låtlistan efter 13 års frånvaro.

Adam Jones gitarrspel är särskilt imponerande under låtar som ”Invincible” och ”Schism”.

Samtidigt håller Keenan en uppseendeväckande låg profil i den bakre änden av scenen, på två upphöjda plattformar på varsin sida om trumsetet. Ibland går det att skönja siluetten av frontmannens spikiga tuppkam och spänstiga kropp, som många gånger liknar en smygande Gollum. Passande med tanke på att det rörliga materialet under titelspåret från ”Fear inoculum” liknar Saurons öga (alternativt ett kvinnligt könsorgan i brinnande mensplågor).

Från ”Pneuma” och framåt växer både energin och ljudet i styrka och intensitet.

”Schism” och ”The grudge” är lika mycket smekningar som hårdhänta attacker.

Dessutom är scenproduktionen svindlande snygg, med läckra laserstrålar som ömsom blickar ut mot publiken, ömsom omfamnar scenkanten i en färgsprakande halvmåne.

Under ”Descending” ramar en handfull ljusriggar in en gigantisk pyramid som projiceras på storbildsskärmen. Längst ned sitter en upplyst Carey på sin trumtron likt en mäktig farao. Det är bland det snyggaste jag någonsin har sett på en scen.

”Invincible”, ett av sammanlagt fyra extranummer, är ännu en höjdpunkt. Under låtens oemotståndliga outro, där framför allt basen bildar en kompakt ljudvägg som enbart en pansarvagn kan ta sig igenom, har jag en nästan utomkroppslig upplevelse.

Det är nog det närmaste nirvana man kan komma.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik

ANNONS